REPLIK. I svulstiga ordalag uttryckte Martina Montelius sina personliga åsikter om Dumpen (Expressen 21/6). Krönikörens åsikter vittnar dock om en förlegad syn som likt sorgkanter under naglarna bitit sig kvar i vårt samhälle. En förlegad syn som göder den tystnadskultur som krossar våra barn.
Skribenten inleder sin förfärliga krönika genom att i nedsättande ordalag titulera min kollega, Patrik Sjöberg, ”nätgladiator”. Patrik är en av de mest framstående idrottsmännen i svensk historia. Han har vigt sitt liv och valt att använda sitt kändisskap till att lyfta frågan om att barn inte ska växa upp som han gjort. Något som i högsta grad kommer våra barn till gagn.
Montelius jämför Dumpens publiceringar med trafikolyckor. Jämförelsen skulle i högsta grad varit relevant om 25 procent av Sveriges barn blivit påkörda och förarna med vett och vilje körde över barnen.
Nu är fallet inte så.
Männen som publiceras på sajten är riktiga män, som haft kontakt med – vad de tror är – riktiga barn. De har dessutom åkt ut till platsen för att faktiskt våldta barnet. När barnet inte finns, och man i stället träffar oss, så får de flesta sig en ordentlig tankeställare.
Om Martina Montelius skulle tveka en sekund att lämna sitt barn i händerna på någon av de vi konfronterat, så borde hon tiga still och inse vinsten av att man faktiskt varnar för individer som vill våldta barn.
Betraktar man detta som värdelöst så vet jag inte vad man värdesätter.
Oavsett hur mycket Martina Montelius sedan googlar så lär hon inte hitta sin lösning. Det finns nämligen inte några fungerande behandlingsmetoder för icke motiverade förövare. Hur bra fungerar de forskningsrön som Martina Montelius lovordar när andelen övergeppsutsatta barn stiger. Enligt Barnahus senaste undersökning uppger 25 procent av alla barn att de en eller flera gånger utsatts för någon form av sexuellt övergrepp.(Stiftelsen Allmänna Barnahus)
För Martina Montelius gör Dumpen kanske inte någon nytta.
Ett barn vars far sitter häktad misstänkt för grov våldtäkt på barn och grovt barnpornografibrott hade nog tyckt annorlunda om hon vore stor nog att förstå.
De barn vars förövare som gått på en nit och träffat på oss i stället för riktiga barn är en rejäl vinst, för såväl barnet som samhället.
De som genom vår försorg i dag är misstänkta för barnpornografibrott är för var och en som värnar om barn en stor vinst.
Betraktar man detta som värdelöst så vet jag inte vad man värdesätter.
Flertalet av de individer som vi möter har suttit i fem, tio år i grupper där man diskuterar övergrepp lika öppet som vi andra pratar om mat eller väder. Tror man att de suttit där och väntat utan resultat i ett decennium så tror man fel.
Den logiska koppling som finns mellan män som söker barn att våldta och våldtäkt på barn verkar skribenten inte fästa notis om.
Givetvis kan Martina Montelius få ett svar på sitt förtäckta påstående trots att hon inte ställt någon fråga.
”Och så samlar den in swishpengar, förstås – pengar som Sara Nilsson inte vill berätta hur de används”
Givetvis kan Martina Montelius få ett svar på sitt förtäckta påstående trots att hon inte ställt någon fråga.
Swishpengarna går till att driva: Fyra servers. Stödlinjen Livbojarna (öppen dygnet runt för utsatta). Cirka 1000 körda mil i månaden. Logi. En och annan terapitimme till utsatta.
Martina Montelius förfasar sig över publicering av artiklar om människor som avslutat sina liv till följd av övergrepp.
Självmord, missbruk och ett träsk av tragedier är tveklöst den krassa verkligheten bakom obehandlat trauma.
– Dödsrunor får människor att förstå allvaret bakom skador som årligen begraver och vallar ut mängder med barn i missbruk.
– Skador som orsakas av sexuella trauman i barndomen medför fysiologiska skador som inte behandlas genom lite uppmuntran och en klapp på axeln.
– Självmord är tolv gånger så vanligt bland sexualbrottsutsatta.
Av Sara Nilsson
Sara Nilsson är ansvarig utgivare på Dumpen.se