Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dubbelroller

FLYR UPPMÄRKSAMHETEN. Greta Garbo vänder ryggen till pressuppbådet. Foto: Pressens Bild

Lena Einhorns roman om Greta Garbo är berättelsen om en klassresa som föder ständig osäkerhet.
Sven Olov Karlsson finner vardaglig värme och träffsäker ton i skildringen av den skygga stjärnan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

LENA EINHORN

"Blekingegatan 32"

Norstedts, 375 s.

"Blekingegatan 32" utspelar sig när filmkonsten var så ny att dess skapare kunde omge sig med ett demoniskt skimmer och när Sverige fortfarande var uråldrigt, trångbott och svultet. Där vuxna syskon delade bäddsoffa, där en bit restaurangmat var fullgott skäl att uthärda kvällar med friare som man tänkte smita ifrån före minsta närmande.

Där började Greta Gustafsson, senare världsberömd som Garbo, sin resa mot svindlande höjder. Mot en livslång, legendarisk ensamhet.

Boken fokuserar på den ungdom hon levde bland annat på Dramatens scenskola 1922-1924. Dotter till en framliden far och en klen mor, fast besluten att komma ut ur fattigdomens smutsiga trappuppgång. En klassresa kan göra ett ryck om man har turen att möta personer som lyfter en. Som när Greta som 14-åring jobbade på frisersalong och rakade en herre som erbjöd henne plats på varuhuset PUB.

Att genom tur och talang stiga uppåt ger i regel en krypande känsla av att inte veta vad man håller på med, parat med förvissningen om att man inte har något att göra där. Man undrar varför man inte genomskådas. Dessa känslor löper genom "Blekingegatan 32" som även visar att när man nått sin välsignade framgång så förbanne mig om man inte då i stället längtar tillbaka. Till föräldrahemmets ett rum och kök där man i alla fall fick vara ifred.

Lena Einhorn är något så sällsynt som en författare som tycker om sina karktärer och kan få sina läsare att också tycka om dem. Antingen de är plågade, arroganta regissörer som Mauritz Stiller eller för härliga tanter som skådespelerskan Mimi Pollaks österrikiska mor. Mimi var klasskamrat med Greta. När Lena Einhorn år 2005 fick läsa en samling brev från Greta till Mimi föddes romanidén. Boken citerar breven och Lena Einhorn lyckas väl föra över brevens ton och tidskänsla till sin egen prosa.

 

Kärleken hör till de stora, ödesmättade livsvalen. Särskilt om den inte är av motsatt kön. Därför blev Gretas och Mimis relation lika omöjlig som innerlig, den vackra kärlekshistorien beskrivs som accepterad av de närmaste men ändå en tung hemlighet. Säkert uppstod då Gretas dubbelhet som skildras mästerligt, hon var gäckande och stark, rädd och svag på samma gång. Den avvisande precisionen i hennes ord. Hennes fascinerande skygghet och oberäkneliga energi. Dialogen bär både vardaglig värme och träffsäker tonprecision.

Vid 37 års ålder gick Garbo under jorden för alltid. På senare år återfunna testfilmningar visar en äldre skådespelare, en reslig ståtlig nordisk kvinna. På en dokumentärsnutt flyr hon från kamerorna med långa raka kliv. Inte längre en vän mö som niger spakt, utan en vuxen kvinna med redig blick och ett kroppsspråk som inte går av för hackor.

 

Om Greta Garbo hade fortsatt sin filmkarriär in i medelåldern, hade hon som ingen annan kunnat gestalta ministrar, svärmödrar, åklagare, polischefer, överläkare, hårda hästägare och skarpa presidentfruar. "Blekingegatan 32" visar hur nära det var att hennes liv tog den vändningen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!