För en tid sen skrev jag om Irfan som är 19 år från Afghanistan och som efter att ha fått avslag flera gånger ännu väntar på en sista möjlighet att övertyga Migrationsverkets handläggare om att han är bög.
Om inte skickas han tillbaka till sin hemby där talibanerna styr och bara det faktum att jag skrivit om honom, och att hans foto publicerats i Expressen, gör att han riskerar att stenas.
Jag skickade ett mejl till Irfan för att fråga hur det gått sedan min text om honom publicerats och om han hört något mer från Migrationsverket. Efter ett par dagar mejlar han tillbaka och ber om ursäkt för sitt sena svar.
”Jag har varit och paddlat med min skolklass i Småland. Fantastisk upplevelse med underbar natur."
Sedan skriver han att han fortfarande lever i ovisshet, vet inte ens när hans ärende kommer upp igen, men enligt hans advokat troligen först efter sommaren. Han tackar till slut för mitt stöd och önskar mig en trevlig sommar.
LÄS MER - Jonas Gardell möter homosexuelle Irfan, 19, från Afghanistan
Stenas vid avvisning av Sverige
Och det är här jag går sönder.
För att en tonårspojke, som riskerar att stenas om han avvisas av våra svenska myndigheter, på sin nyvunna svenska önskar mig en trevlig sommar.
För att han skriver: ”Jag har varit och paddlat med min skolklass i Småland.”
Mina ögon tåras. För det är ju exakt detta en tonårspojke ska få göra i den vackra svenska försommaren. Paddla med sin skolklass på en skolutflykt någonstans.
Inte oroa sig för om han ska kastas ut eller inte.
Inte frukta att han ska skickas hem till Afghanistan för att dödas.
Häromdagen frågade jag min egen tonårsson om den skolresa till Åland som hans klass sparat till hela högstadiet, planerat för, samlat ihop pengar till genom att sälja korv och ljus och hembakat.
Irfan är bara några år äldre.
Och jag går sönder.
Om Irfan hade varit min son. Om min son varit en afghansk pojke. Om det varit omvänt.
Irfan är inte ensam.
LÄS MER: Rickard Söderberg gjorde Migrationsverkets "homotest" - misslyckades
Expressen och QX har granskat
Expressen och tidningen QX har i flera reportage den senaste veckan skrivit om hur allt fler HBTQ-asylsökande sedan den blocköverskridande åtstramningen av flyktingpolitiken 2015 på godtyckliga grunder fått sina ansökningar avslagna, och om hur Sverige genom att skicka tillbaka HBTQ-personer till länder som Uganda och Guinea i praktiken dömer homosexuella män och kvinnor till döden.
När åtstramningen skedde togs möjligheterna för ”övriga skyddsbehövande” att få asyl bort, liksom man kraftigt begränsade möjligheten att få asyl på grund av ”synnerligen/särskilt ömmande omständigheter”, vilket särskilt drabbat HBTQ-personer, något som också RFSL varnat för.
De senaste två åren har heller ingen utbildning skett av nya specialister i HBTQ-frågor. Sedan 2015 finns inte ens någon ansvarig för dessa frågor.
Till och med Migrationsverkets egen rättschef, Fredrik Beijer, medger att verket har svårt att göra korrekta bedömningar av HBTQ-asylsökande.
Nej, Irfan är verkligen inte ensam.
LÄS MER: Expressens och QX granskning om HBTQ-flyktingarna och asylprocessen
Benon från Uganda
Han delar hotet om utvisning med exempelvis Benon från Uganda som är 44 år och i dag lever som papperslös i Sverige. Benon berättar om hur han och hans älskade misshandlades av en lynchmobb: "De slet av mig kläderna för att förnedra mig… . Vi bönade om nåd och bad om förlåtelse samtidigt som de skrek att vi var bögar och att vi skulle dö."
Diallo har också fått avslag. Migrationsverket bedömer hans berättelse som ”vag, ytlig och framstår inte självupplevd”. Själv vet han att han kommer dödas om han tvingas tillbaka.
Eller lesbiska Pearl som är 30 år och som ska skickas tillbaka till Uganda, ett av världens mest homofientliga länder. Hon berättar att hennes bror lovat att om hon kommer hem till Uganda igen ”ska han ta min dotter, skära henne i bitar framför mig och tvinga mig att äta”.
För HBTQ-asylsökande har ju oftast inte bara flytt myndigheternas eller religionens förtryck, de har också flytt det våld deras egna familjer hotar med i dessa hederskulturer.
LÄS MER: Jonas Gardell om moskén - den arabiska garderoben
I Tjejenien kidnappas män
I Tjetjenien där presidenten öppet uttalar att målet är att utrota alla homosexuella kidnappas ofta män som har sex med män för att misshandlas och torteras av polisen men sedan lämnas de tillbaka till familjerna för att de själva ska stå för själva dödandet.
Frankrike har i dagarna sagt ja till de första tjetjeniska HBTQ-flyktingarna, men inte Sverige.
Varför följer inte Sverige efter?
I en debattartikel från 8 februari förra året undertecknad av både migrationsminister Morgan Johansson och demokratiminister Alice Bah Kuhnke skriver de att ”regeringen kommer att fortsätta arbetet för att stärka HBTQ-personers möjlighet att vara sig själv fullt ut i livets alla delar.”
Gör inte den här typen av utfästelser om det inte betyder någonting för er.
Ni kan inte döma Irfan till att stenas i sin hemby och samtidigt påstå att ni arbetar för HBTQ-personers möjlighet att få vara sig själva fullt ut.
Eller Pearl, eller Benon, eller Diallo. Eller Fidelix Lucy, Boss eller Vladimir!
Gör om! Gör rätt!
LÄS MER: Homosexuella skickas tillbaka - klarar inte Sveriges homotest
Inte värda en parad för stolthet
Utbilda Migrationsverkets personal! Se till att någon har huvudansvaret för att hanteringen sker på ett korrekt sätt. Sverige bör kunna gå i bräschen för att vara en HBTQ-fristad.
Om bara några veckor går Pride-paraden genom staden med sitt löfte om frihet och kärlek och tolerans.
Sedan några år har flera partiledare och högt uppsatta politiker gått med för att visa sin solidaritet med utsatta HBTQ-personer. Men hör detta, Prideparaden är inte ett photo-op för hycklande politiker.
I år hoppas jag verkligen att Gustav Fridolin, Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra, Annie Lööf, Ebba Busch Thor och Jan Björklund har anständighet nog att låta bli att gå med i vår parad.
Den tillhör inte er. Den tillhör Irfan!
Den tillhör alla som kämpar för rätten att leva sina liv.
På allvar, och jag är ändå Mr svensk jävla Riksbög! Delta inte! Gå inte med!
Ni är inte värda att gå i en parad för stolthet.
Den enda parad ni passar i är i en parad av skam.
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.