Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Drömmens
poetiska vetenskap

Susanna Lundin. Foto: Christine Olsson

Therese Eriksson recenserar Susanna Lundins debutroman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

SUSANNA LUNDIN | Hindenburg | Albert Bonniers förlag, 153 s.

Bra story + bra språk = bra bok. Eller?

Den där ekvationen som ser så tillförlitlig ut vid första anblicken, är egentligen rätt bedräglig. För i mötet mellan en originell berättelse och en prima prosa kan så mycket annat uppstå.

Glapp till exempel; luckor som gör att de två delarna inte fogas ihop till den perfekta enhet de enligt alla konstens regler borde bli. Eller att det ena sker på bekostnad av det andra. Och det är något sådant som händer i Susanna Lundins debutroman Hindenburg.

Det finns en berättelse här som handlar om människans tillblivelse och grundläggande villkor, om världen före och efter apokalypsen. Scenen är omväxlande den plats där luftskeppet Hindenburg kraschade och Los Angeles.

Personerna är Bertil, en människa eller post-människa, och Prickly Pear, en människa i vardande.

Där finns också mrs Vissoux från Prickly Pears förflutna, även hon en lika svårdefinierad person som de övriga två. Finns hon, har hon funnits eller kommer hon att finnas?

Låter det en smula oklart? Det är det också. Fast kanske inte så mycket som ett försök till sammanfattning låter påskina. Hindenburg är ett tillstånd mer än en story, en drömvärld mer än en realism.

 

Dessutom finns en viktigare huvudperson i romanen, nämligen naturen. Det är blommor, träd, himmel och naturfenomen överallt.

Påhittade faktatexter om olika arter är romanens finaste avsnitt. Särskilt förtjust är jag i storyn om liljekonvaljens ursprung som säger att den tillverkats av människohand, med bland annat "vävnad från vänstra hjärtkammaren hos unga män" som ingrediens. Susanna Lundins poetiska vetenskap är förförisk.

Men den fragmentariska stilen, och de naturlyriska vindlingarna - visserligen vackra i sig - skymmer resten, och berättelsen om apokalypsen och människans tillkomst, blir jag inte klok på.

Lundin säger i en intervju i DN att allt hon skriver kommer ur hennes drömmar (24/7).

Det märks, och även om idén är god, så vet man ju hur det är med drömmar; lika tydliga och verkliga som de är för den som drömmer dem, lika obegripliga är de för den som får dem återberättade för sig.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!