Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Drömmarnas städer på Tensta konsthall

Modell av Kieslers "Surrealist gallery" i Peggy Gugggenheims "Art of this century gallery, 1942.
Foto: Tensta konsthall
Modell av "City in space", 1933.
Foto: Tensta konsthall
Frederick Kiesler med katten Sing-Sing, New York 1947.<br>
Foto: Ben Schnall

Peter Cornell går på Tensta konsthall och ser Frederick J Kieslers ritningar på luftslott.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

FREDERICK J KIESLER

Visioner i arbete

Tensta konsthall, Stockholm
Till 2/5

Avantgardister är otåliga bråkstakar, grus i skon. Som arkitekten Frederick J Kiesler: inga väggar, inga räta vinklar, sluttande golv, inga moderna konstmuseer, oöverskådliga biomorfa rumsligheter utan ände.

Och vi som hade det så bekvämt…

Kiesler är en lite kultförklarad och svårplacerad doldis i 1900-talets avantgarde: var han arkitekt eller konstnär eller skapare av visionära luftslott? Nästan ingenting byggde han. Han är på en gång originell och en spegel av sin samtid, eller sina samtider, alltifrån 1920-talets Wien till 1960-talets New York.

Att det är den lilla konsthallen i Tensta som nu gör den första allsidiga presentationen av Kiesler i Sverige är värt en medalj.

I Kieslers vision är ingenting statiskt, allt är i rörelse. Och ingenting är isolerat, allt hänger ihop, utropar han i sitt "Correalistiska manifest". Själva urcellen i denna perceptionsform hittar han i betraktarens möte med konstverket och en röd tråd i Kieslers arbete handlar därför om en nytänkande arkitektur för utställningar, biografer och teatrar, ett slags fenomenologi som flätar samman betraktare och betraktad.


Kieslers första berömda produkt var L-T-systemet (av "Leger - Träger", något som lägger och bär) för att presentera konstverk, en flyttbar träkonstruktion där objekten både kunde läggas horisontalt och bäras/hängas vertikalt. Där befriades verken från sina fixerade platser på museets väggar och kunde betraktas från olika håll, så att säga kubistiskt. Och i hans teaterprojekt placerades publiken på räls som i ett slags berg- och dalbana runt en central scen; och biografen formades som ett medium för ljuskonst med projektioner också i taket. Det är arrangemang som ekar av den ryska konstruktivismens fantastiska projekt åren efter revolutionen.

Stora maskinerier, men kanske underskattade man den meditativa interaktivitet som trots allt utspelar sig mellan betraktaren och ett kubistiskt stilleben också i museets vita kub.

Redan på 1920-talet emigrerar Kiesler till USA där han till sin död 1965 bombarderar omgivningen med idéer hämtade från biologi, sociologi, psykologi och teknologi. Peggy Guggenheim gav honom i uppdrag att konstruera ett nytt utställningsrum för sin surrealistiska konstsamling: verken befriades från sina ramar, placerades på stativ som sköt ut från de konkava väggarna, belysningen pulserade och i rummet placerades ett antal av Kieslers förvånansvärt bekväma multifunktionella möbelskulpturer och i bakgrunden hördes gnisslande ljud från tunnelbanan; ett verkligt allkonstverk.


Här lämnade Kiesler L-T-systemets Bauhausliknande geometri och började i stället arbeta med Dalis och surrealismens biomorfa, Disneyaktiga mjuka former.

De kulminerar i Kieslers grottliknande, magiska utställningsarkitektur för den stora surrealistutställningen i Paris 1947 i samarbete med Joan Miró, Marcel Duchamp och Max Ernst - kanske otänkbar utan Kurt Schwitters "Merzbau".

Men hus att bo i? Knappast något av Kieslers projekt blev byggda och de har just därför varit föremål för en viss idealisering. Hans stora utopiska "Endless House" existerar bara - som Stéphane Mallarmés "Boken" - i fragmentariska teckningar, textutkast och några modeller som påminner om någon scenografi ur "Star wars", till hälften byggnad, till hälften urtidsödla.

Ett berömt verk av Kiesler finns dock realiserat tack vare medarkitekten Bartos: "The shrine of the book" i Jerusalem där Dödahavsrullarna förvaras. Den tillplattade sfären kan likna Oscar Niemeyers organiska arkitektur för Brasilia. Kiesler kan också påminna om en utopiker som Buckminster Fuller eller arkitekturfantasier i den franska situationismen.

Den rörelsen utvecklade en estetik som bildat skola, ett slags torr dokumentation som också präglar utställningen i Tensta. Och kanske ska man till slut definiera Frederick J Kiesler som konstnär: funktionen uppstår alltid ur hans konstnärliga vision.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.