Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Dree Low ger cancel culture en ny innebörd

Dree Low.
Foto: Karin Törnblom / IBL
Rasmus Fleischer.
Foto: MONDIAL

Samtidigt som Dree Low la ner sin musikkarriär plockade han bort alla sina alster från streamingtjänsterna.

Rasmus Fleischer ser på artisternas möjligheter att helt utplåna sina spår.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Vad fan ska jag lyssna på nu?” frågar sig ett fan. ”Ser ut att bli en sommar utan Dree Low” skriver en annan, efter att rapparen valt att inte bara avsluta sin musikkarriär utan även plocka bort sina alster från streamingtjänsterna.

Samtidigt som fansen begråter det skedda, verkar de överens om att skett är skett. Att låtarna nu verkligen är borta, så att de aldrig mer kan lyssnas på. Det som inte finns på Spotify finns inte. Musiken som i dag är en del av ditt inre liv kan i morgon ha upphört att existera.

Upphovspersonen tycks plötsligt ha erhållit en despotisk makt som fortfarande är helt otänkbar inom exempelvis litteraturen. Makten att utplåna sina egna spår. En författare kan ångra sina böcker, men inte göra dem oläsbara. Garanten för detta är materiell. En bok som väl blivit tryckt kommer att fortsätta existera: hemma hos bokköpare, på antikvariat och bibliotek.

Kommer dessa alls gå att höra år 2050?

Dree Lows musik har däremot en högst oklar materialitet. Hans diskografi omfattar sju album och ett tjugotal singlar. Om nu ”diskografi” är rätt ord när musiken, med några undantag, aldrig pressats på skivor. Den har bara laddats upp på streamingtjänster – för att sedan åter plockas ned.

Tänk en historiker år 2050 i färd att studera de gängkrig som en generation tidigare rasade i Stockholm. Tidningsartiklar och förundersökningar kommer då inte att räcka som källmaterial. Vår historiker kommer rimligtvis även att vilja ta del av de raplåtar som från nära håll kommenterade det eskalerande våldet. Låtar från några av Sveriges just nu absolut största musikartister. Kommer dessa alls gå att höra år 2050?

Dree Low på scen tillsammans med Einár, vars musik inte heller går att finna i en sökning på KB:s databas.
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Lagen säger att all musik som ges ut professionellt i Sverige ska lämnas in till Kungliga biblioteket. Men KB har inte resurser att kontrollera att så verkligen sker. En sökning i deras databas ger exempelvis ingen träff på Einár, inte ens på det album som utgavs av Sony Music. Två av Dree Lows album, utgivna på eget bolag, finns visserligen där. Men inte hans senaste, ”Priceless” (2021), trots att det gavs ut av Universal.

Världens största skivbolag verkar inte så pigga på att följa gällande lagstiftning om pliktexemplar. Föga klädsamt, kan man tycka, med tanke på hur nitiskt samma skivbolag brukar åberopa upphovsrättslagen, även mot enskilda individer som delat någon låt på nätet.

Förhoppningsvis löser sig frågan om långsiktig arkivering, så att framtida forskare kan ta del av inte bara gangsterrap utan även av poddar.

Just fildelningsnätverken – jadå, de finns fortfarande – är relevanta att se till i sammanhanget. Rent faktiskt utgör ju även dessa en typ av arkiv, om än av mer instabilt slag. Jag söker på The Pirate Bay och ser att Dree Lows fyra senaste album tillgängliggjordes av någon härom veckan. Men dessförinnan har han alls inte fildelats där. Frågan är om hans unga fans – de som nu sörjer en musik som de tror är genuint försvunnen – ens kommer på tanken att kolla The Pirate Bay.

Jag söker vidare på Soulseek som är min egen favorit i fildelningsvärlden. Få känner till dess fortlevnad, men där finns i stort sett all musik: från obskyra bootlegs av gammal proggrock till den allra nyaste undergroundtechnon. Ett av få undantag brukar dock vara ny svensk topplistemusik. Att just sådan ofta saknas på fildelningsnätverken beror så klart på att Spotify blivit så extremt dominerande just i Sverige. Men nu kan jag ändå notera hur åtminstone en användare på Soulseek delar Dree Lows kompletta katalog, med all metadata i rekorderlig ordning, till en envar som vill ladda ner. Tills vidare får alltså piratarkiven utropas till vinnare när det gäller att arkivera just dessa delar av vårt musikaliska kulturarv.

Förhoppningsvis löser sig frågan om långsiktig arkivering, så att framtida forskare kan ta del av inte bara gangsterrap utan även av poddar. Förra året föreslog en statlig utredning att även aggregatorer och plattformar ska åläggas att leverera arkivexemplar till KB.

En desto mer angelägen fråga är vad som händer med vårt musiklyssnande här och nu, om det faktiskt är så att vad som helst kan försvinna från streamingtjänsterna när som helst. Begreppet ”cancel culture” får en delvis ny innebörd när det, som i fallet Dree Low, är fråga om självcancellering.


Rasmus Fleischer är forskare i ekonomisk historia och medarbetare på Expressens kultursida. Han har skrivit ett flertal böcker om den digitala utvecklingen, däribland ”Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify” tillsammans med Pelle Snickars (2018).



Är Sjölin medskyldig till myten om författarskolan?

https://embed.radioplay.io?id=103257&country_iso=se

TVÅ MÄN I EN PODD. En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.