Den 17 november 1956 tog DN:s kultursida upp ett akut samhällsproblem: den skriande bristen på skrivsalar på Lidingö läroverk. Drätselkammaren i Lidingö hade föreslagit att 32 000 kronor skulle anslås till att inreda läroverkets aula till skrivsal. Men. Skulle det räcka?
"Detta läsår omfattar skolan 35 klassavdelningar och nästa läsår beräknas antalet klasser stiga till 39 à 40", varnade den stora morgontidningens kultursida dystert. Det var onekligen en mörk framtidsvision – trängsel, konflikter och krympande skrivutrymme – som målades upp för de drabbade studenterna på Lidingö.
60 år senare frågar man sig om det kan vara så att någonting har förändrats – radikalt. Ja, i dag, i december 2016, måste vi våga ställa frågan: Råder det inte ett helt annat tonfall på DN:s kultursida?
Det är inte överdrivet att säga att kultursidorna har påverkats av en förändrad kultursyn. 1956 skrev man mycket lite om "vloggaren" Pewdiepie, 2016 blir det desto mer. Att Svenska Akademien gav Nobelpriset till Bob Dylan tycks inte heller ha varit ett ämne som intresserade DN:s kultursida 1956 – ett ämne som man hösten 2016 väljer att ägna otaliga artiklar.
Bilden som framträder är tydlig. Något har förändrats i grunden.
Men vad?
Granskar DN Kultur
För att ta reda på vad som har skett har vi granskat DN:s kultursida under perioden november-december 1956. Den 22 november 1956 bevakar sidan en festskrift till Erik Lindahl, "den svenska nationalekonomins grand old man", som nyss fyllt 65 år. Några få veckor senare, 7/12, ägnas lika stort utrymme åt en artikel av Helmer Ringgren, som recenserar två böcker om Dödahavsrullarna. Ytterligare två dagar senare, 9/12, är det Sven Lindqvists tur att recensera två böcker om djuphavsdykning.
Som kontrast ägnar exakt samma redaktion, exakt samma period, bara 60 år senare, ett antal artiklar åt nationalism, liberalism och rasism. En dov känsla av undergång har smugit sig på, engagemanget för Lidingös svårt utsatta ungdomar är plötsligt som bortblåst. Även de en gång så fascinerande Dödahavsrullarna har helt hamnat i skymundan. Nu som då handlar det om publicistiska val.
Är det dags att tala om en nyorientering? Det är svårt att förstå varför Dagens Nyheters kultursida, som 1956 lät Kurt Samuelsson skriva en lång artikel (4/12) om Nils Ericson och järnvägarna för att fira SJ:s 100-årsjubileum, sidan där kritikern C G Bjurström ledigt kunde referera till författaren Édouard Glissant från Martinique som "negerdiktaren", så totalt har bytt inriktning med Björn Wiman vid rodret.
Navelskådandet är långt borta
För 60 år sedan präglades DN:s kultursida av bokrecensioner eller essäer som endast i förbigående hade en anknytning till dagsaktuella ämnen. Denna ärevördiga linje drev man länge; i november 1989 dröjde det en dryg vecka innan någon på kulturredaktionen kommenterade Berlinmurens fall. Det var Olof Lagercrantz (18/11, 1989) som glatt såg framför sig en renässans för tyskspråkig kultur när "det engelska språkets dominans" skulle brytas. Denna praktfullt navelskådande hållning känns nu långt borta.
Man vill ställa frågan, gärna med gråten i halsen och oändligt spaltutrymme: Vad har förändrats? VA?
I klickekonomins tid är det som om klassiskt mossiga och sjukt obegripliga kulturtexter inte längre är lika gångbara, i konkurrens med hårdare texter som kapitaliserar på människors rädslor och oro. Plötsligt är det möjligt att locka läsare med kulturartiklar som är alarmistiska och hårdvinklade. Nästan alla texter som rör brännande ämnen, som migration, identitetspolitik eller nationalism, får snabbt spridning på nätet, särskilt om de har ett populistiskt anslag. Jag tror att de återkommande bråken kring DN:s kultursida bara går att förstå mot denna bakgrund. Den mjuka kulturfetischismen är helt enkelt inte längre lika värdefull. Den är för mesig i klickokratins värld.
DN Kulturs självgoda pysande
DN:s kultursida sägs ibland ha en kulturradikal inriktning. Men vad är kulturradikalism i dag? Vem är kulturradikal? Hur ska ordet definieras? Och vad betyder det? Och hur ska det stavas och uttalas? Och vart tog den fina stämningen vägen?
Ska man tänka sig DN:s kultursida som en fysisk person är hen nu, snarare än en dammig och skumögd gammal stofil, en självgott pysande, twitterknarkande samtidsstenograf.
Den ena handen fäktar vilt med pekpinnen. Den andra vispar med ett fuktigt lillfinger i luften.
Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga texter