Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Dök upp i vilken skepnad som helst"

IN MEMORIAM. Lars Gustafsson blev 79 år.
Ulrika Knutson, kritiker, medarbetare i Expressen Kultur. Foto: Roger Vikström

Lars Gustafsson beskrev sig själv som en hummer med en stor och liten klo.

Ulrika Knutson minns diktarens och filosofens stora gärning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Lillgammal, det är ett av Lars Gustafssons stående epitet. Skulle låta lite nedsättande om en snorgärs från Västerås kanske, men knappast om en världsmedborgare och 79-års gentleman. En ära. Ju äldre han blev, desto yngre.

Lars Gustafsson kombinerade lärdomen och en smittande nyfikenhet, traditionen och nuet, jaget och världen, docerandet och tystnaden. Han behandlade sin stora lärdom så underbart vanvördigt, ibland mindes han helt fel på ett auktoritativt vis. Det blev roligt.

Vi är många som saknar hans knarrande glada, lätt nasala röst, det hörbara beviset på att det verkligen existerade en Herr Gustafsson själv.

Det var inte alltid lätt att begripa. Han kunde ju dyka upp i vilken skepnad som helst, som författare, filosof, poet eller polemiker. Än som hembiträde från Texas, än som rabbinen Bernard Foy, som ballongfarare, poeten Rilke eller plåtslagare Claeson, Hallstahammar. Svårfångad, som ålen i brunnen.

 

LÄS MER: Kulturpersonligheten Lars Gustafsson är död

 

1965 satt den fjunige redaktör Gustafsson på Bonniers Litterära Magasin och plirade över pipan. I en intervju för den amerikanska bildtidningen Look gav han en svensk lägesbeskrivning: "Välfärdsstaten har givit Sverige social men inte känslomässig trygghet. Folkbildningsrörelsen har urartat. Den idealiska människan borde föredra opera framför operett, men det gör hon inte."

Lars Gustafsson var nog ingen stor älskare av operett, men han trodde inte på den idealiska människan heller. Trodde han på någon så var det plåtslagare Claeson, Hallstahammar. Och morbror Knutte.

På 1960-talet hade Lars Gustafsson haft vänstervind i seglen, han som alla andra, och kritiserade UKAS och PUKAS och USA:s krig i Vietnam. Men när löntagarfonderna stod för dörren girade Gustafsson åt höger och ryckte till sig "problemformuleringsprivilegiet". Han hade ju myntat begreppet. Med Jan Myrdal, Sven Fagerberg och Sven Delblanc (!) bildade han De fyras gäng, som spred skräck på kultursidorna. 1980 års version av Mutant ninja turtles.

Lars Gustafsson som just hade disputerat på en avhandling i filosofi, "Språk och lögn", tröttnade på det svenska tjyvsamhället och drog till Texas. Där slog han sig fram som professor i filosofi och germanska språk. Han var lika rask och rörlig på tennisplanen som i politiken.

 

LÄS MER: En vänskap som aldrig gick ur

 

Jag saknar all fallenhet för att bedöma honom som filosof, men antar att en del av hans stora, originella begåvning valde att falla ut som teori. Själv liknade han sig vid en hummer med en stor och en liten klo. Dikten var den stora, och filosofin den lilla klon.

Geografiskt var det Västmanland som utgjorde den stora klon.

Vid sidan av Stig Claesson har ingen skildrat 1970-talet Sverige mer kärleksfullt – och kritiskt – än Lars Gustafsson i romansviten "Sprickorna i muren". Där möter vi fem karlar i Västmanland, alla är födda den 17 maj 1936, och alla heter Lars. I "Yllet" (1973) handlar det om högstadieläraren Lars Herdin i bruksorten Trummelsberg. Skolans korridorer luktar vått ylle och tappade sugar. Allt är miserabel tristess men en av klassens slynglar visar sig vara matematikgeni. I "En biodlares död" (1978) är det en annan Lars som kastar cancerbeskedet från regionsjukhuset i Västerås i brasan. Oläst. Han har mycket ont, men smärtan blir en påminnelse om att han lever. Här finns till exempel den underbara förteckningen över konstarterna efter svårighetsgrad, från 1 till 28. Erotiken toppar, följd av musik och lyrik. Sist hamnar fäkt- och artillerikonsten. I mitten: tennis och kokkonst.

 

LÄS MER: Herr Gustafsson är evig

 

Kupornas döda bin visar Lars och läsaren att individ och samhälle inte är samma sak, men beror av varandra. Hos bina är individen ingenting, men bisamhället kan ha personlighet, till och med humor. Det döende jaget kvicknar till: "Vi börjar om igen. Vi ger oss inte". Det är omkvädet i alla romanerna i "Sprickorna i muren".

Kanske har jag fel, men nog flaggar detta credo till vännen Tomas Tranströmer, som hissar Haydnflaggan i dikten "Allegro": "Vi ger oss inte. Men vill fred".

I den unge Lars Gustafssons dikter ligger många tranströmerska metaforer, liksom i puppstadiet. Men sedan händer någonting. Luft sveper in, och historien, världen, musiken – ibland förklädd till lärd pratighet, eller vardagligt rumsterande i lådor och skåp. Men ju mer disträ poeten verkar, desto större blir närvaron. Man andas lättare, friare i Lars Gustafssons finaste poesi. Ingenstans är han så generös som där.

Mitt i livet konverterade Lars Gustafsson till judendomen. Han duckade på frågan om han trodde på Gud, men han trodde i alla fall på Martin Buber. Sökare? Kanske. Men det kan lika gärna vara tvärtom.

 

I en av mina favoritdikter vänder Lars Gustafsson på frågan. I "Elegi över förlorade och glömda föremål", ur diktsamlingen "Förberedelser för vintersäsongen" (1990) gnäller författaren över glömskan. "Alla dessa ting som en gång var oss nära / måste nu själva minnas i vilken låda de ligger. / De kan inte längre lita på mig."

Dikten slutar med en undran om inte hela detta letande och rotande efter glömda prylar: "bara var en spegel av din egen heta önskan: / att någon skulle leta efter dig med samma iver."

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.