Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dödsskeppet varnar oss om och om igen

Harry Martinson Foto: LENNART NILSSON / LENNART NILSSON
Tomas Bannerhed Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / WEYLER

Idag är det premiär för filmatiseringen av Harry Martinsons "Aniara", räddningsfartyget som blev en sarkofag.

Tomas Bannerhed skriver om nobelpristagarens allt kusligare förebud om mänsklighetens undergång.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det var en märklig tid, veckorna på Artur Lundkvists födelsegård i norra Skåne i somras. Varm och skön visserligen – men med något ödesmättat och overkligt över sig. Dagarna i ända bakades markerna allt torrare och allt gulare av en sol utan nåd, blommorna och blåbärsriset vissnade och gårdsplanen och betesvallarna ner mot den dammande byvägen började se ut som en halvöken. 

Jag kunde antagligen inte ha valt ett bättre tillfälle för min omläsning av ”Aniara”, Harry Martinsons kusliga diktcykel om jorden som blivit obeboelig och livet ombord på den enorma räddningsfarkosten, goldondern Aniara, som hamnade ur kurs och ändlöst rusade vidare i den stumma rymdens evighet.

På den gamla bondgården där jag satt och läste hade tiden också stått still ett tag. Jag var omgiven av Artur Lundkvists och Maria Wines personliga tillhörigheter, sov i deras säng och hade köksradion som främsta kontakt med yttervärlden. Där talades det ständigt om fortsatt värme och extrem torka i skog och mark, myndigheterna sände ut brandvarningar till allmänheten och på nyheterna rapporterades det om evakueringar i Kårböle och bombflygplan över Trängslet, om förkolnade skogar och eftersläckningar som aldrig verkade ta slut. 

Tre sekunder varade det kanske. Sedan var de borta, upplösta i intet.

Stämningen blev inte mindre kuslig av att korparna – av alla varelser – kraxade och skorrade och röt bortifrån kalhygget, dessutom alltmer ihärdigt ju mer livlöst det blev runtomkring. Ibland fick jag för mig att de satt i överläggningar med ödet självt, ibland lät det som upphetsade, halvgalna skratt på andra sidan trädridån, och en dag strax före lunch kom mycket riktigt en hel drös av dem nedsinglande från himlen, som om en osynlig jättehand hade öppnat sig och släppt ut olycksfåglarna just ovanför mig. 

De flesta spred sig snabbt åt olika håll, seglande och cirklande som svarta kors i allt vidare banor, men några av dem sjönk stadigt genom lufthavet tills de stod still över trädgården där jag halvlåg med min bok, blev stående och slog några gånger med vingarna och bara glodde på mig, tysta som spöken. 

Tre sekunder varade det kanske. Sedan var de borta, upplösta i intet.

Som en stöt: ville de mig något? Visste de något om det kommande?

 

*

 

Några mil österut, på andra sidan sjön Immeln, 50 meter in i Blekinge, föddes Harry Martinson på en nästan lika gudsförgäten plats – men med sjön utanför fönstret som fantasiförstärkare och himlaspegel. Lundkvist och han skulle följa varandra genom sina långa författarliv, från antologin ”5 unga” 1929 till åren i Svenska Akademien på 1960- och 70-talet, men medan den rastlöse Lundkvist for kors och tvärs över planeten i litteraturens tjänst närmade sig Martinson tidigt naturen, fascinerades av taoismen och menade att människan borde ”ansluta sig till en naturenlig rytm”.

Han betonade jämvikt, harmoni och besinning och oroade sig över tillståndet i världen, skrämdes av miljöförstöringen och kärnvapenkapprustningen och hade efter ett besök hos fysikern Niels Bohr i Köpenhamn atombombshotet hängande över sig ”som en mara”. Så kom Hiroshima och Nagasaki och kalla kriget. 1953 fällde Sovjetunionen sin första vätebomb, ungefär samtidigt fick Martinson in Andromeda – vår granngalax – i stjärnkikaren och de första delarna av ”Aniara” tog form.

Ändlöst, utan mål eller spår, driver Aniara vidare genom tomma rymden, som ”en liten blåsa i Guds andes glas”.

Titeln hade han kommit på långt tidigare, när han läste astronomen Arthur Eddington, och då som ett ”namn för den rymd atomerna rör sig i”. Nu diktade han i 103 sånger ett scenario där planeten har strålförgiftats och människan (”askans konung”) tvingas söka sig ut i rymden för att överleva. Räddningsfarkosten är en halv mil lång och ska evakuera 8 000 själar till ”tundreklotet” Mars, men så inträffar det fatala att piloten måste gira för en asteroid och hamnar ur kurs. Ändlöst, utan mål eller spår, driver Aniara vidare genom tomma rymden, som ”en liten blåsa i Guds andes glas”.

Asteroiden som beseglar Aniaras öde heter Hondo. Det är också namnet på den japanska ö där USA fällde den första atombomben den 6 augusti 1945, den som kallades ”Little Boy” och utplånade staden Hiroshima. Jorden får hos Martinson talande nog heta Doris, kvinnonamnet som betyder ’gåva’. I den näst sista sången, då skeppet som skulle rädda oss har förvandlats till en sarkofag, skriver han: 

 

Jag hade tänkt ett paradis för dem 

men sen vi lämnat ett som vi förstörde 

blev tomma rymdens natt vårt enda hem 

ett ändlöst svalg där ingen gud oss hörde. 

 

Och jag slår igen den mörkt rymdblå boken och tänker: vi har fått havet och jorden som gåva, vi har fått träden och ängarna, blommorna och fjärilarna till låns av alla ofödda barn – och nu har vi tydligen bestämt oss för att förstöra alltihop. Hur kunde det gå så snett? Vi som är så smarta!

Världsnaturfonden (WWF) har slagit fast att våra fossila koldioxidutsläpp måste ner till noll inom 30 år om vi ska undvika en global katastrof. Fortsätter vi som hittills kommer medeltemperaturen på jordytan att öka med fyra grader till nästa sekelskifte, vilket man knappt orkar föreställa sig konsekvenserna av. Vid klimattoppmötet i Paris 2015 enades världens länder om att hålla ökningen nere under två grader, men många – däribland WWF – menar att ländernas åtaganden snarare pekar mot tre graders uppvärmning, vilket skulle medföra ”en helt oacceptabel risk för omfattande förlust av biologisk mångfald med katastrofala konsekvenser för människorna och ekonomin”.

Jag hämtade kikaren och ställde mig under den väldiga eken mitt på gårdsplanen, vårdträdet som stått och skyddat mot maran och blixten och allt möjligt ont i hundratals år

Redan nu visar forskningen dessutom att vi antagligen står inför det sjätte massutdöendet av arter på jorden. Och den här gången är det ingen vulkan eller asteroid som orsakar katastrofen, som när dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan. Nej, det är vi människor som tar oss den rätten, som tycker att vår livsstil är värd det priset. Då är det kanske inte så konstigt om man ibland känner samma uppgivenhet som den Martinson ger uttryck för i sång 26:

 

Det finnes skydd mot nästan allt som är 

mot eld och skador genom storm och köld 

ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. 

Men det finns inget skydd mot människan.

 

*

 

Natten efter ”Aniara” gick jag ut för att få lite luft och lyssna på tystnaden, det var så sent att bara hornuggleungarna var vakna – och så stod Mars där och glimmade lågt över trädtopparna i sydost. Jag hämtade kikaren och ställde mig under den väldiga eken mitt på gårdsplanen, vårdträdet som stått och skyddat mot maran och blixten och allt möjligt ont i hundratals år, skruvade in skärpan på det kopparröda klotet och försökte förstå.

Är det verkligen dit vi ska driva oss själva? Till denna obegripligt livsfientliga rostöken sex miljoner mil ut i rymden, 150 gånger längre bort än månen, en planet utan syre, med 60 minusgrader i snitt och inte så mycket som en bakterie till liv. Tio månader i rymdraket och ingen återvändo möjlig.

Var Harry Martinson profet? Nej, men han levde nära naturen och insåg hur skör livets väv är. Han hade också en förmåga att se det stora i det lilla, han studerade livet i bladluskolonierna, skrev om spindelnätens trådsol och daggsilver och humlans mumlande bland rödklövern och förstod tidigare än många andra – forskarna inräknade – vad människans framfart och roffarmentalitet skulle kunna leda till. I en radiointervju om ”Aniara” sa han att han betraktade boken som sitt egentliga testamente. ”Den är en varning, den kommer att vara en varning, undan för undan, den kommer att hittas gång på gång och om igen, och läsas om som en varning. Jag tror inte att det kommer att gå mycket bättre för världen än vad det står där.”

Ännu har vi möjlighet att förhindra att han får rätt. Och i jämförelse med att flytta vår civilisation till en svinkall öken miljontals mil ut i intigheten, ter det sig onekligen enklare att avskaffa både bilismen och flyget, eller åtminstone förbjuda alla fossila bränslen, eller att leva på insekter och alger och bönor, eller vad som nu skulle kunna behövas för att inte vårt lilla vattenklot, paradiset Doris, ska bli obeboeligt i framtiden.

 

Tomas Bannerhed är författare. Hans senaste roman "Lugnet" utkom 2018.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!