I trappan på konstmuseet, just vid de tre utställningsetagerna som ligger tripp trapp trull efter varandra och där Charlotte Gyllenhammar har sin utställning, hänger en liten flicka i knäveck. Suveränt dödsföraktande, några meter över museibesökarna med armarna obekymrat i kors, ett barn som ibland gör precis det hon vill, utan att lyssna på den som säger att hon inte får, eller ännu värre: inte kan.
När Charlotte Gyllenhammar 1993 hängde en ek, komplett med krona och rötter, upp och ner över Drottninggatan i Stockholm var jag 14 år och tänkte att det coolaste som finns måste vara att få göra precis som man vill.
Drygt 20 år senare står jag alltså på Göteborgs konstmuseum och tänker exakt samma sak. Charlotte Gyllenhammar gör precis som hon vill. Inte DIY-punkigt, anarkistiskt utan omsorgsfullt och med en nästan tvångsmässig exakthet i detaljerna.
Det är märkligt tillfredställande att se verket "Crossroads", ett från ovan filmat självporträtt av Charlotte ensam vid sitt skrivbord, projiceras på en stor duk liggande på golvet. Horisontellt, sett ovanifrån just så som kameran en gång registrerade det. "Disobedience", den i rep upphissade kvinnan som hänger där och sakta roterar i luften insnärjd i sina nästan parodiskt högborgerliga attribut - sidenkjolar, pärlhalsband, liten handväska och päls projiceras följdaktligen uppåt på duk hängande över betraktarens huvud, som vore konstverkets yta egentligen bara ett fritt svävande fönster in till en alternativ verklighet.
Precisionen är makalös och på pressvisningen kan jag inte skaka av mig tanken att även besökarna regisseras, med eller utan vår egen vetskap. Starkast blir känslan när vi under den av konstnären guidade genomgången står och tittar på den monokromt gula skulpturen "Double blind" på den nedersta av de tre avsatserna. Två unga kvinnor i prydliga klänningar med förbundna ögon och bakbundna händer är surrade rygg mot rygg och ger intryck av en pågående kidnappningsaktion. Stilla och oseende kan de bara vänta och som åskådare är man plötsligt även förövare.
I andra änden av salen spelas en perfekt inverterad version av scenariet samtidigt upp: blick stilla, frusna precis som de kidnappade flickorna, sitter trollbundna dagisbarn utspridda på golvet, alla riktade mot en stor skärm där några sekunder av en nyhetsfilm från 1975 om en frigiven, kidnappad pojke går om och om igen. De två kidnappningsdramerna sker parallellt, och förstärker varandra utan direkt beröring.
Det bubblar påträngande under den polerade ytan i Charlotte Gyllenhammars värld. Kläder ligger i perfekta veck, en brinnande kvinna springer i en loopad evighet på filmduken utan att slockna eller brinna upp. Barnen sitter för alltid och ser, tyst och storögt på sin omvärld.
Just när jag undrar om ingen någonsin öppnar munnen för att skrika, högt och frustrerat, ser jag flickan över trappan igen och tänker att den som vågar göra precis som hon vill inte behöver gapa för att inte explodera av frustration över tillvaron. Hon kan höja sig över den. Företrädesvis i knävecken.
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.