Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dödsdriften

DIMRIDÅER. Utvecklingsmyterna skymmer framtiden. Foto: Sven-Erik Sjöberg

Vår kultur inbillar oss att miljöförstörelsen skulle vara ett resultat av en obeveklig naturlag. Helena Granström förklarar läget i skuggan av naturvårdsverkets utvärdering av riksdagens miljömål.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vad säger det om en kultur att den kan producera detta nyhetsflöde: analytiker varnar för bostadsbubbla, så mycket ökade arbetslösheten, giftfri miljö är en omöjlighet, partierna är överens om skattereduktion, börsen går upp.

Och, kanske viktigare:

Vad säger det om en kultur at den enda av dessa rubriker som berör någonting fysiskt påtagligt – till skillnad från den abstraktion som penningekonomin utgör – är den som upplevs som mest abstrakt? Vad säger det om en kultur att dess medlemmar agerar som om det vore viktigare att behålla jobbet än att andas, viktigare att villan ökar i värde än att vattnet går att dricka?

Naturvårdsverket, som varje år utvärderar riksdagens miljömål för 2020, är i sin senaste rapport tydlig nog: 14 av de 16 målen – däribland giftfri miljö, ren luft, grundvatten av god kvalitet, ett rikt växt- och djurliv samt levande hav – kan inte uppnås på utsatt tid. Enbart i en liten del av fallen är utvecklingen positiv.

 

Premissen för naturvårdsverkets rapport uttalas aldrig, men präglar dokumentet likafullt: detta är konsekvenser som vi är beredda att ta. Vi kan fasa ut de giftigaste ämnena och minska utsläppen från fordonstrafik – men vi kommer inte att sluta bespruta vår mat, förpacka den i plast och köra bil. Det är den ständigt underförstådda utgångspunkten för varje diskussion som förs på miljöområdet: den industriella civilisationens bekvämligheter är värda det mänskliga och icke-mänskliga lidande som de orsakar.

Dess kraft består just i det faktum att den aldrig yttras: med tanke på att 1 500 nya kemiska substanser introduceras på marknaden varje år, är det närmast uppenbart att perflourerade ämnen, ftalater och bisfenol A redan har nya, ännu inte uppmärksammade, motsvarigheter – men ingen skulle säga att det är värt de fall av cancer, beteendestörning och infertilitet som kommer att följa. Ingen behöver säga det.

 

Skulle någon behöva säga det, vore det inte längre sant; tystnaden är en förutsättning för att verksamheten skall kunna fortlöpa. Denna tystnad är en del av det större osynliggörande som en globaliserad försörjningskedja gör möjlig. Konsekvenserna av våra handlingar är inte längre direkta och närvarande, utan komplexa och förlagda till andra sidan jorden. Ingen som verkligen ser förödelsen skulle vilja delta i den, men även det omvända gäller: den som deltar i förödelsen, kommer inte att vilja se den. Så länge vi upplever att den ekonomiska och teknologiska infrastrukturen är det som garanterar vår överlevnad, är vi beredda att blunda för att den samtidigt tar livet av – och från – oss.

 

Vi är insnärjda nog för att finna mer tröst i påståendet att förstörelsen är oundviklig, än i att den skulle gå att stoppa, och detta är också vad vår kultur lär oss: människan har alltid kämpat mot naturen, krig har alltid funnits, kvinnor har alltid våldtagits, och den tekniska utvecklingen – hur destruktiv den än må vara – är ostoppbar. Vi förhåller oss till förstörelsen som vore den ett icke förhandlingsbart faktum, den enda naturgivenhet som kvarstår efter att postmodernismen har avskaffat alla de andra.

För att låna en av Freuds tankar om dödsdriften, ser den som är på väg mot avgrunden hellre att det är resultatet av en obeveklig naturlag än av en tillfällighet som man hade kunnat undvika.

 

Men faktum är att den storskaliga destruktion som vi bevittnar i dag snarare har karaktären av det senare: luften skulle vara ren om inte elproduktion och vägtrafik släppte ut kväveoxider och marknära ozon, grundvattnet skulle inte innehålla cancerframkallande ämnen om de inte tillsattes till kläder och möbler eller sprutades på grödor. Över tusen växt- och djurarter om året skulle inte utrotas om vi inte jämnade deras livsmiljöer med marken, om vi inte dödade dem en efter en tills ingen blev kvar.

 

Är det värt det? Tilltron till ny teknik gör det möjligt att undvika frågan. I framtiden kan vi bespruta våra grödor med gifter utan att förgifta miljön, i framtiden kan vi släppa ut växthusgaser utan att bidra till växthuseffekten, i framtiden kan vi medicinera befolkningen mot depression utan att samma mediciner återfinns i abborrar och grodor. Parallellt med myten om förstörelsens oundviklighet, lever berättelsen om möjligheten till dess fullständiga avskaffande – inte genom att sluta förstöra, utan genom att kunna förstöra utan konsekvenser.

Destruktiva praktiker kan fortgå, eftersom de i framtiden inte längre kommer att vara destruktiva. Med de troendes tillförsikt inväntar vi nya tekniker för vattenrening, avgasrening och koldioxidreduktion.

 

Den teknologiska utvecklingsoptimismen är en del av den kulturella framstegsmyt som fogar in oss i en evig rörelse framåt; som talar om att människans tillvaro ständigt blir bättre, rikare, friare. Påståendet att vår levnadsstandard ökar samtidigt som grundvattenkvalitet, luftkvalitet och biologisk mångfald försämras, är en retorisk frivolt mer dödsföraktande än Orwells ”Krig är fred”. Det som oroar mest är att vi tycks tro att det är sant.

 

Helena Granström

kulturen@expressen.se

 

Helena Granström är poet och dramatiker och inleder med denna artikel sitt medarbetarskap på Expressens kultursidor. Hon har en masterexamen i teoretisk fysik och har doktorerat i matematik.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!