Döden går det inte att vinna över

Dmitri Plax är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN
Dmitri Plax son Peter blev mördad i augusti 2019, 16 år gammal.
Foto: PRIVAT
”Det förändrar allt. Och förändrar inte någonting”, skriver Dmitri Plax.

Varken liv eller död har någon mening. Men berättandet kanske har.

Dmitri Plax skriver om sorgen efter sin son Peter och sin mamma.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Liv. Det finns ingen mening med livet. Inga sanningar. Inga att lita på. Ingen riktning, utom den från födseln till döden. Inget påverkbart resultat. Ingenting beror på våra ansträngningar, anletsdrag, principfasthet eller flitighet.

Slumpen avgör allt. Tur. Hade Bill Gates fötts i DDR, hade han aldrig blivit den Bill Gates vi alla känner till. Hade Astrid Lindgren givit upp när ”Pippi Långstrump” blev refuserad, hade alla världens barn blivit berövade ett stort författarskap. Hade det regnat på kvällen den 2 augusti 2019, hade min son Peter varit vid liv i dag. 

Turen går inte att påverka. Varken genom förberedelser, eller besvärjelser. Slumpen är blind och döv. Den ser inte hur goda, snälla, trofasta eller godhjärtade vi är. Den hör inte våra böner, skrin av smärta eller stön av förtvivlan. Den är helt skoningslös. 

Livet består av slumpartade händelser, sammanträffanden. Livet är aldrig helt, utan dras isär, smulas sönder av den obönhörliga tidens gång. Vi anstränger oss för att lappa ihop det. Vi gör allt våra svaga krafter tillåter för att lyckas. Instinktivt och förtvivlat kämpar vi mot döden. Men meningen med våra ansträngningar förblir dunkel. För döden går det inte att vinna över. Och vad är då meningen?

Kanske är det ett nyfött barns små fötter. Så exakt skulpterade med pyttetår, papperstunna naglar och finurliga veck på de skära fotsulorna. Eller öron. Små detaljerade kopior av öron i ”normalstorlek”. Hur växer de ut där inne i magen? Hur får de sina invecklade former utan att någon yttre kraft blandar sig i eller anstränger sig?

Jag har fått ett barn till. Det förändrar allt. Och förändrar inte någonting.

Livet är aldrig helt, utan dras isär, smulas sönder av den obönhörliga tidens gång.

Död. Jag sitter på en träbänk i ett judiskt begravningshus. Prydligt, rent, luftkonditionering går i gång med ett solitt surrande, och stängs av med jämna mellanrum. Jag tittar på ett smalt högt fönster med glasinfattningar. Tjockt färgat glas, rektangulära glasbitar som ligger i ett abstrakt mönster. Röda och intensivt blå. Utanför – en liten välmående stad på den amerikanska östkusten. Men jag bryr mig inte om det som är utanför. Till vänster finns ett likadant fönster med färgglasinfattningar. Mellan fönstren, på cirka tvåmetershöjd, hänger en stor elektrisk ljusstake gjord i samma teknik som fönstren, men med ett tydligt judiskt motiv. Under ljusstaken står en fin träkista. Halva locket är öppet – från huvudet till midjan. I kistan ligger min mamma.

Hon blev 86. Har genomlevt kriget, evakuering, hungersnöd, flykt, blivit ut- och invandrare. Har överlevt min far Peter med 24 år. Levt 70 år längre än min son Peter. Jag känner mig helt bedövad. Det är en annan sorg men jag förstår att sorg inte har några gränser, att en sorg flyter över i, eller flätas samman med en annan.

I mitt huvud snurrar en idiotisk tanke: så länge det är rätt ordning är det någorlunda ok. Nej, inte ok, döden är aldrig ok och har än mindre mening än livet, för döden är inte föränderlig utan slutgiltig, definitiv, tråkigt förutsägbar och hopplöst stum. Men när ordningen följs då är det, jag vet inte – naturligt? Barn överlever sina föräldrar, det är den ordning som är naturlig. Inte tvärtom. Aldrig tvärtom.

Mamma har levt längre än någon annan i min familj hittills, åtminstone av de familjemedlemmar som jag känner, känner till eller kan dra mig till minnes. Hon har uppfostrat sina barn, sett sina barnbarn födas och växa upp och till och med sett ett barnbarns barn komma till världen. Hela min lilla släkt är här. Den allvarliga unga rabbinen som läser och sjunger böner, citerar plötsligt Joseph Brodsky: ”döden samlar oss alla”. Men min mamma har lämnat mig. Också hon.

Det är en annan sorg men jag förstår att sorg inte har några gränser, att en sorg flyter över i, eller flätas samman med en annan.

Att berätta. De sista dryga två åren av mammas liv pratade vi nästan inte med varandra. När Peter blev mördad bestämde mina syskon att inte berätta det för mamma. Hon hade svagt hjärta, hon skulle skonas, få leva sina sista år i lugn och ro. Min syster har sagt att när jag ringde henne för att berätta vad som hänt Peter, bad jag om att hon inte skulle berätta det för mamma. Det var så, reflexen att inte berätta, att hemlighålla slog till, men jag ringde samma natt som jag själv fått veta vad som hänt, natten till den 3 augusti det förbannade året 2019. Senare ville jag berätta, men fick inte. Jag hade överläggningar med hela min amerikanska släkt. Min brorsson formulerade det koncist: ”de som tar hand om farmor får bestämma. Du har ingen rätt att göra det, du bor på andra sidan jordklotet. Vi som är nära farmor vet hur hon mår och vad som är bäst för henne.”

Min familj blev hårt drabbad av Förintelsen. De råkade bo på fel plats i fel tid. Turen var inte på deras sida. Redan i barndomen lärde jag mig att inte fråga, att inte vänta mig några svar. Att förstå att berättelser är farliga, destruktiva, outhärdliga. Berättelser handlar om lidande, sorg, död. Bäst att låta bli. Bäst att inte veta. Att hålla allt för sig själv. Lida i tysthet, i ensamhet.

Min familj blev hårt drabbad av Förintelsen. De råkade bo på fel plats i fel tid.

Jag höll inte med och en djup spricka bildades mellan mig och resten av familjen. Den gjorde min ensamhet än mer iskall. Men i det rena luftkonditionerade begravningshuset och sedan på den amerikanska oändligt platta begravningsplatsen, blev vi alla tillsammans i vår ensamhet. Döden samlar oss alla.

Fast varför ville jag berätta? Vad hade det förändrat? Varför skriver jag nu det jag skriver här? Jag vet inte, för livet har ingen mening. Slumpen avgör allt och vetskap eller icke vetskap spelar inte någon roll, förändrar inte något i slutändan. ”Vi kommer att dö och ingen kommer att minnas oss”, som en flicka med strålsjuka säger i Svetlana Aleksijevitjs bok ”Bön för Tjernobyl”. Turen går inte att påverka, man får bara hoppas på bättre tur, på att det nya livet kommer att ha, har en chans till bättre tur. 

Varken liv eller död har någon mening. Men berättandet kanske har. 


Dmitri Plax är författare och medarbetare på Expressens kultursida.



”Plötsligt blir det mycket skitsnack om henne”

KULTURKRIGET. Dirigenter är föremål för så många föreställningar om det stora geniet att det verkar omöjligt för en kvinna att nå samma upphöjda position. 

Operasångerskan Anna Larsson och konserthuschefen Stefan Forsberg diskuterar den sista manliga bastionen.