Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Döden är en soffa man aldrig får resa sig ur

Jerker Virdborg.Foto: Tobias Regell / Albert Bonniers förlag
”Mamma i soffa”
Foto: Niklas Hellgren

Något avgörande har hänt med Jerker Virdborgs författarskap. 

Martina Montelius är djupt imponerad av ”Mamma i soffa”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När två vuxna bröder och deras mamma kommer till Möbelhuset Ekensäng för att köpa en soffa får de veta att firman har upphört. Så enkelt är det. Men deras nyss helt vanliga mamma parkerar sig i en soffa och vägrar resa sig. Bara vägrar. Hon vill sitta där för evigt. 

Vad kan bröderna göra? Kanske mata henne med en kebabrulle, som det heter. Kan man ha ananas i en sådan? Med lite mat i magen tar hon måhända sitt förnuft tillfånga. Men icke. Soffan är mammas nya hemvist i världen. Utan förklaring. 

Jag associerar plötsligt till hur Alfhild blev häst i P O Enquists ”Kapten Nemos bibliotek”, som jag inte läst på säkert 20 år. Alfhild är protagonistens nya mamma, som han får efter att det visat sig att han är bortbyting. Att hon ”blev häst” är en omskrivning av att hon fick en stroke och blev tokut. I Jerker Virdborgs ”Mamma i soffa” är soffan en omskrivning av hur en 71-årig kvinna med berått mod sätter klövarna i marken och blir talande staty. 

P O Enquist med en Auguststatyett.Foto: TOBIAS RÖSTLUND / TT NYHETSBYRÅN

Ingen gestalt är överlupen med så många subtila krav från omgivningen som en mamma. Om hon representerar trygghet och kärlek eller skräck och dominans är av underordnad betydelse. Huvudsaken är att hon är som vanligt. Även om hon är helt oberäknelig, eller frånvarande, måste hon vara det på sitt vanliga sätt. Eftersom hon, hennes sätt att vara, är själva grundberättelsen i varje mänsklig varelses liv. 

Berättaren David och hans bror Pierre ser sin mamma organiskt uppgå i en möbel – den mjuka, vardagliga möbel som kan vara den struttande vägen in i gammelglömskans dis, ett sista, självsvåldigt återtagande av egensinne trots vanlighetsplikten, eller helt enkelt döden. För visst är döden på många sätt en sorts soffa ur vilken man inte kommer upp. Bekväm, händelselös och mindre intressant ju längre den står där den står. 

Texten är inte en skicklighetsuppvisning, utan ett mödosamt anlagt, kallt och mjukt svängande spår för familjens likfärd att glida på.

Något avgörande har hänt med Virdborgs författarskap i och med denna hans nionde bok. Jag har väntat på det. Att jag kommer att tänka på Enquist är ingen slump; något har skakats på plats i Virdborgs text. Den äger en torr och saklig smärta som gör den till en alldeles särskild sorts poesi. Faktiskt: en hyperkontrollerad, litterärt högoktanig gråt. 

Texten är inte en skicklighetsuppvisning, utan ett mödosamt anlagt, kallt och mjukt svängande spår för familjens likfärd att glida på. Just därför tar jag ibland en liten paus för att tänka den senast lästa meningen, med slutna ögon. Känna på den svala rälsen, klappa de tyngda syllarna och väga en bit grå makadam i handen. 

Så blir det skrivna ordet en kropp som sitter framför mig i en soffa, ett ansikte som utan minsta leende, ens när man försöker lätta upp stämningen, ser rakt in i mina ögon och visar mig att hon är i färd med att släcka taklamporna i sitt liv, stänga av fläktarna, vinka adjö till portvakten och stänga sitt kistlock. På sina egna skrämmande villkor. 

 

ROMAN

JERKER VIRDBORG

Mamma i soffa

Albert Bonniers förlag, 253 s. 

 

Martina Montelius är teaterdirektör, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är Avlivningskliniken Tusenskönan.