Djävulskt skådespeleri framför masugnen

RECENSION. Ibland får man syn på teaterns konkreta hantverk. Förvandlingarna som en skicklig skådespelare kan åstadkomma bara genom en min, en blick, ett tonfall. Som nu i ”Mästaren och Margarita” på Axmar bruks hytta där Folkteatern Gävleborg spelar. I ena stunden gestaltar Anders Berg en tungt plågad Pontius Pilatus och i nästa stund blir han en fjollig demonkatt i kalsonger. I en scen förtvivlar Cecilia Wernesten som Jesus från Nazareth för att i nästa mysa som cynisk psykiatriker. 

”Mästaren och Margarita” i regi av Natalie Ringler, erbjuder många såna här transformationer. Nästan alla får spela demonkatten Behemot, som förkroppsligar njutningslystnadens blodtörstiga tillstånd. 

Den sorts osvikliga tajmning och sugande närvaro som somliga kanske trodde dött ut,

Som kontrast till detta rörliga persongalleri har vi de två rysansvärda huvudpersonerna i djävulens anhang: Woland, professor i svart magi (übercoola Alexandra Zetterberg Ehn) och Korovjev, ond ande (omutliga Dasha Nikiforova). Dessa två skådespelare har var och en på olika sätt exakt den sorts osvikliga tajmning och sugande närvaro som somliga kanske trodde dött ut med giganter som Margaretha Krook och co. 

Fel, fel, fel – Alexandra Zetterberg Ehn är vår nya Stina Ekblad och Dasha Nikiforova är vår nya Gunnel Lindblom. Sagde Anders Berg rör sig fjäderlätt mellan tragik och komedi. Och den enastående Lina Edlund spelar Margarita med alla sina inre motorer på högvarv. 

Att nämna namn känns egentligen orättvist eftersom det här är ensembleteater, inte stjärnteater. Tillika sympatiskt utbyggd med statister eftersom det behövs fyllas på med folk i Moskva, på varietéteatern och i Jerusalem, där handlingen också utspelar sig.

En avlägsen vän

”Mästaren och Margarita”, romanen om när satan och hans anhang vände upp och ner på Moskva under några dagar, var kult på 1980-talet. Alla mina vänner läste den här boken, som hade förbjudits av Stalin på 1930-talet (vilket ju var ödets ironi eftersom den handlar om en roman som förbjöds av myndigheterna). Först 1969 kom den ut, och då på tyska. Och det var så länge sedan jag läste den själv att den är som en mycket avlägsen gammal vän. 

Därför känns det fantastiskt att se historien få kropp och själ i bruksbygganden mot en fond av den gamla masugnen. Framför den har scenografen Anna Heymowska ställt upp en genomskinlig skjutvägg i gul plast, en nersutten sittgrupp i rött skinn, några stolar. Och en stråkensemble från Gävle symfoniorkester spelar Görgen Antonssons kammarmusik som växlar från att vara drömmigt prövande i pizzicato eller febrigt gnuggande. 

Den speciella sorts svarta humor som präglar skildringar av förtryck och kontroll.

Det blir en fullkomligt hisnande historia som i sina vackraste ögonblick flyger över Moskva och i sina mest hårresande ögonblick låter blodet spruta. Det är mycket som ryms i denna berättelse som också innehåller en roman i romanen och innefattar både djävulsbal och korsfästelse. Men också en ömsint kärleksrelation, en allegori för kreativitet och skapande. Och den speciella sorts svarta humor som präglar skildringar av förtryck och kontroll – ”varför misstänker folk alltid att man ska arrestera dem”. 

Outhärdlig tomhet

Kanske är det här en historia om att vara trogen sin konst, om att kasta sig ut. ”Den största synden är feghet”, säger Woland, djävulen, som mot slutet blir mer av en mentor än en mefisto. Kanske fanns det någon poäng i den rusiga, om än våldsamma, hängivenheten som han erbjöd. Kanske är den en nödvändig reaktion mot det bigotta småborgerliga samhället. Kanske är det en text om den outhärdliga tomhet som kan drabba den som inte tror på något alls.

Säkert är att jag kommer att tänka på den här föreställningen länge.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Anders Olsson intervjuas av Jens Liljestrand.