Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Djävulens advokat

Bengt Ohlsson.
Foto: Pieter Ten Hoopen

Slussen. Vad vill Bengt Ohlsson? undrar Nina Lekander.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är oklart vad Bengt Ohlsson egentligen vill med sin långlånga artikel "När ska det röda rinna av kulturens fana?" i onsdagens DN. Att han ogillar grupptryck, flockbeteende, floskler och hyckleri vet vi redan, det gör han bra i massor av böcker och krönikor. Han gillar rollen som djävulens advokat, som ju Gregorius och Ramone-boken är färska exempel på.

 Men att Slussen-debaclet i elfte timmen har kommit att framstå som en höger/vänster-fråga och att Ohlsson känner sig frestad av att stå på samma lista som Marie-Louise Ekman och Kristina Lugn, makthavare i hans värld – är det ett bevis på att hela kultureliten, ja alla konstnärligt eller medialt verksamma, är ett vänsterrevolutionärt och plakatviftande mobbargäng?

 Det må ha varit sant en stund på 70-talet men knappast nu, när sfärerna i rätt hög grad även befolkas av kristna, apolitiska och för den delen liberala förmågor.

 Kultureliten mot verklighetens folk är en Hägglund-liknande fantasi och USA-import som har skymtat även hos Jonas Thente och Erik Helmerson men som döljer mer än den förklarar.


Men nu har jag kommit fram till att Bengt Ohlsson svarar sin flock genom att snyggt bita den hand som föder honom. Kanske försvarar han även en del slängiga formuleringar från sin DN-krönika (25/11).

 I själva verket liknar Ohlsson en trolös kulturradikal – Fight the power! – från säg 60-talet, då "vänstern" var lika vid som i dag och innefattade alla från liberaler till kommunister.

 Kruxet är att sortera i dagens större och heterogenare myller av maktstrukturer, hierarkier och identiteter.

 Att tydliggöra varifrån man talar och om vilken elit. Kultureliten är knappast mäktigare än politiker, företagsstyrelser, finansmäklare, säkerhetstjänster, lobbyister, banker och vapentillverkare.

 För att bara nämna några andra.