Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Diskoinferno på Moderna i Malmö

Stillbild från videoverket "Whose utopia?" av konstnären Cao Fei.
Isaac Julien.
Mostyn Delay.

Conny C-A Malmqvist grips av videokonst som lånar musikens språk på Moderna museet Malmö.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

THE NEW HUMAN

Moderna museet Malmö

Till 18/10

Den som löser entrébiljett får ett klippkort. För Moderna museet Malmö satsar stort och långt. Det videobaserade utställningsprojektet visar samtida klassiker och nyproducerade verk ända fram till oktober. Hela övervåningen i den gamla turbinhallen är fylld med videor och installationer av konstnärer som Cao Fei, Isaac Julien, Tomas Rafa, Esra Ersen med flera.

Verken kommer att bytas ut under tiden. Konstnärerna gräver i ämnen som migration, utanförskap, extremism, nationalism och nyfascism.

 

Just nu blir jag mest tagen av Robert Boyds diskoinferno. Han har samplat filmsekvenser av mänskligt vansinne som han spelar upp på fyra stora videoskärmar. Musiken dunkar hårt.

Mord, avrättningar på öppen gata så att blodet stänker, domedagsprofeter som skriker sig hesa, Usama bin Ladin utropar jihad, våldsamma upplopp och demonstrationer, allt i takt med diskomusiken. En gigantisk diskokula snurrar och snurrar, prismorna kastar ljusstrålar i det kala rummet som vore vi i en trendig klubb för perverterade.

 

Och över dessa brutala historiska bildfragment ekar Olivia Newton Johns oskuldsfulla stämma i låten "Xanadu", som också är titeln på videoinstallationen. Plötsligt tystnar musiken. En kvinna skriker "Oh my god! Oh my God!" då en människokropp singlar ner som ett löv från World Trade Center. Ohyggligt men samtidigt vackert. Det hugger till i hjärtat.

Som väl är består världshistorien inte bara av våld och lidande. Santiago Mostyns "Delay" (2014) är en varm film. Bildspråket är musikvideons. Vi ser konstnären dansa fram på Stureplan en afton, ömt smekande okända stekares kinder, ackompanjerad av en lite drömsk, rytmisk musik. Men det finns också ett latent hot där. Ty alla uppskattar inte den svarta killens kärleksfulla framfart på Stureplan.

Det bådar gott för resten av utställningsperioden. Många får säkert glädje av sina klippkort.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.