Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Dimmig fantasy i Kazuo Ishiguros nya

Kazuo Ishiguro.Foto: Evan Agostini

Victor Malm läser en magiskt banal roman, "The buried giant", av Kazuo Ishiguro.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

KAZUO ISHIGURO
The buried giant
Faber & Faber, 345 s.

Kazuo Ishiguros nya roman "The buried giant", vars genrestatus redan väckt surmulen debatt i den engelskspråkiga världen, är en i stort sett okonstlat enkel sak.

Den utspelar sig i England, innan nationen uppstod. Kung Arthur har dött. Saxarna lever i bräcklig fred med britannerna och en drake sprider skräck i södra Englands fuktiga dalgångar. Samtidigt har en underlig dimma spridit sig över landet, som sargar människornas förmåga att minnas. Romanens huvudfigurer, ett äldre par, minns mycket lite, men ger sig av på en resa med det vaga hoppet om att snappa en strimma hågkomst av sin förlorade son.

Det är med andra ord en fantasyroman av klassiskt snitt, som står prydligt i T H White-traditionen. Ett fabulerande kring Arthurstoffets kvarlämningar: En åldrad sir Gawain är sedan länge sysselsatt med uppdraget att döda draken och den gamla kungens fred har börjat spricka i fogarna. Ishiguro själv har opponerat sig mot fantasybeteckningen, men utan att på något konkret sätt motivera varför. Kanske för att det inte går: här finns goda och onda, ett rappt berättande, magi och ett vackert, sentimentalt slut.

 

Prosan är oceremoniös och konstlös, travar taktsäkert fram utan extravaganser. Berättelsen är inte originell, utan snarast schematisk. När romanen börjar, och den minnesätande dimman ligger tät, misstänker man en historisk roman av ambitiös sort.

En tankelek kring att minnet under en annan historisk epok kanske var annorlunda konfigurerat. Men upphovet till denna dimma får snart en fantastisk förklaring - och lösning. Saker och ting hamnar på sin rätta plats.

 

Ändå vill jag påstå att det är en bra roman. Genom att så konsekvent skriva neutralt och anspråkslöst - ibland närmast klichéartat - lyckas Ishiguro pressa banaliteten till form, som löper samman med romanens dimma. Berättelsen blir vag, otydlig, vänder bort ansiktet när vi försöker förstå vad den vill.

Historien talar inte till oss - den är bara där, långt borta. Vi ser den, men knappt.

 

Följ Expressen Litteratur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.