Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Detta är ett sommarprat som jag aldrig glömmer

Peter Plax, 16, den sista bilden. Foto: Dmitri Plax
Sorg i Danderyd efter dådet. Foto: Alex Ljungdahl

Karin Olsson om mordet på Peter Plax och en ovanlig publicering.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Under mina snart tio år som kulturchef har jag hanterat de mest vitt skilda texter. Men aldrig någon som den jag publicerar i dag. Och det får aldrig bli en andra gång. Något annat står jag inte ut med.

När nyheten om yxmordet i Sollentuna nådde löpsedlarna i augusti visste jag redan att offret, Peter, var sonen till kultursidans mångårige medarbetare Dmitri Plax. Han skriver främst om ämnen och böcker relaterade till Östeuropa. 

Dmitris humanism, demokratiska kompass och känsla för yttrandefrihet är osviklig. Människor som har lämnat en diktatur, i detta fall Vitryssland eller som han tycker man bör säga, Belarus, äger en erfarenhet som en kultursida måste stå i kontakt med.

Det var inte självklart, men låg heller inte långt bort, att fråga Dmitri om han ville skriva om sin ofattbara förlust: Att hans son, vad det verkar helt slumpmässigt, dödats en vacker sommarkväll av en jämnårig kille som han kände.

Dmitri orkade inte skriva något längre själv, men föreslog att jag skulle publicera ett sommarprat som Peter hade skrivit som en skoluppgift i 9:an. Det är bland det sista som finns kvar av honom. Den här hösten skulle han ha börjat gymnasiet.

Man vill inte att ens älskade ska vara den anonyme 16-åringen, snabbt glömd som en i mängden.

Det var en text full av liv och humor, där fanns frön till stora tankar liksom rent trams.   Filosofi och fniss, sida vid sida. En inblick i en 16-årings myllrande huvud.

Säkert skulle han ha fått spader om han vetat att den skulle komma att tryckas i en av Sveriges största tidningar. Ändå väljer vi att göra det.

Peter föräldrar besvarade tidigt efter dådet frågor från medierna, de delade med sig av bilder och berättelser. ”Vi vill inte att han blir till endast en decimal i brottsstatistiken”, skriver Dmitri Plax i dagens inledande artikel. Så är det många anhöriga som känner. Man vill inte att ens älskade ska vara den anonyme 16-åringen, snabbt glömd som en i mängden. 

Valv bakom valv oändligt, skrev Tomas Tranströmer om vad som utgör en människa. Så mycket mer än en svart rubrik och en anonym ålder.

Idag är det tyvärr allt fler som blir siffror i brottsstatistiken för dödligt våld. Peter Plax var inte det ”typiska offret”. Kriminaliteten som drabbade honom har inget att göra med den fasansfulla utveckling vi ser i de socialt utsatta parallellsamhällena. Men som Expressens kriminalkrönikör Fredrik Sjöshult påminde om efter den senaste skjutningen: Det finns inga ”skyldiga offer”. 

Unga män och kvinnor som mördas utgör en gigantisk förlust, för dess närmaste, och för oss alla. Peter Plax sprudlande sommarprat påminner oss om att varje människa är en berättelse. Att publicera det ger plats åt hans minne och påminner om alla de ungdomar vars berättelse just skulle till att börja när livet släcktes.

 

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen.

 

DMITRI PLAX: Peter får inte bli en decimal i brottsstatistiken 

KULTUR-EXPRESSEN: Karolina Ramqvist om författarskammen