Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det var länge sedan Guillou sökte sanningen

Jan Guillou. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Karin Olsson om Jan Guillous utspel i Aftonbladet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Den som inte har läst Lars Berges ”Vargattacken”, aktuell för att i sommar ha mottagit Natur & Kulturs debattbokspris på 250 000 kronor, har missat ett gediget journalistiskt hantverk och en storartad läsupplevelse.

Berge gör det en riktig reporter gör. Gräver sig bit för bit ner mot sanningen, i detta fall vad som orsakade den dödliga attacken på en erfaren vargskötare på Kolmården 2012.

När Berge dekonstruerar den moderna svenska myten om att vargen inte kan vara farlig för människan hittar han Jan Guillou. Historien är en perfekt illustration av hur den forne skjutjärnsreportern kommit att förhålla till verkligheten, mer anekdotiskt än faktabaserat.

 

I början av 1984 vill Guillou ha med en riktig varg i studion i en direktsändning av sitt tv-program ”Magazinet”. Experten han vänder sig till avråder bestämt, idén att ta in en varg i en sådan miljö är livsfarlig.

Men Guillou vet att de inte är farliga, så han gör ”det enda sanna programmet om vargen” och till tonerna av panflöjt klappar han till slut en varghane framför kameran på Skansen. Guillous budskap är att det är lika konstigt att tro på spöken som det är att vara rädd för vargen.

Lika vårdslöst handskas han fortfarande med sanningen, nu i sin bittra och konspiratoriska artikel på Aftonbladets kultursida, ett slags farväl till Expressens nyligen avgångna chefredaktör Thomas Mattsson.

Han har aldrig kommit över att Expressen 2009 avslöjade att han i slutet av 1960-talet lät sig värvas som hemlig agent av KGB.

Lika fredlig som Guillou anser att vargen är, lika farlig utmålar han Mattsson. ”En skurkaktig publicist”, ja, rentav en ”usling” som efter sitt avsked hyllats så att han kommit att framstå ”som vår tids motsvarighet till Torgny Segerstedt”. Man får kanske förlåta Guillou hans harm över Mattssons eftermäle.

Han har aldrig kommit över att Expressen 2009 avslöjade att han i slutet av 1960-talet lät sig värvas som hemlig agent av KGB. Under fem år hade han hemliga möten med den ryska säkerhetstjänsten, utförde uppdrag, fick betalt och skrev på kvitton. Till Expressen förklarade han det hela som ett journalistiskt projekt, men någon bok eller artikel blev det aldrig.

 

LÄS MER – Expressen avslöjar: Jan Guillou hemlig agent åt Sovjet 

 

Expressen kunde inte beslås med något fel och Pressens opinionsnämnd fann heller ingen anledning att fälla tidningen, efter Guillous PO-anmälan. Mikael Hylin och Mikael Ölander tilldelades dessutom Guldspaden för sitt gräv. Jan Guillou fick också radikalt göra om sina memoarer ”Ordets makt och vanmakt” efter avslöjandet, eftersom Expressen blottlagt ett kapitel i hans liv han tidigare inte velat skylta med. Nu hävdar han att han minsann skrivit om saken från första början, men det är en sanning med lika mycket modifikation som att vargen är ofarlig för människan.

Med tanke på Guillous starka åsikter om att Expressen med kompetent journalistik berättade om hans KGB-möten, hade man kanske förväntat sig att han reagerade när Aftonbladet i våras misstänkliggjorde Rysslandsforskaren Martin Kragh som brittisk spion – baserat på rysk desinformation. Men nej, det bottennappet tyckte han inte var så värst farligt, bara ”ilsken polemik”.

Det var länge sedan Jan Guillou sökte sanningen.

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen.