Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Vilks var inte främst kritisk mot islam

Foto: CARSTEN BUNDGAARD / AP TT NYHETSBYRÅN
Mårten Arndtzén skriver om konstdebatten efter Vilks död.
Foto: Mikael Lundblad / Fri tanke

I dag för ett år sedan dog konstnären Lars Vilks i en trafikolycka utanför Markaryd.

Mårten Arndtzén skriver i sin bok ”Konsten är vi” om den intensiva konstdebatten som uppstod.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vad sa hon? 

Det är fredag förmiddag och jag har just lyssnat på en telefonintervju som min redaktion gjort med Moderna museets överintendent Gitte Ørskou. Sam­ma morgon har hon publicerat en artikel i Sydsvenskan, där hon sätter ned foten i veckans stora kulturdebatt, utlöst av Lars Vilks tragiska död några dagar tidigare. Borde inte museet nu revidera sitt tidigare beslut, att tacka nej till konstnärens erbjudande att donera sin teckning av ”profeten M. som rondellhund”? Hör inte 2000-­talets mest omstridda konstverk hemma i sta­tens samling av modern och samtida konst?

Foto: Fri tanke

Frågan är naturligtvis komplicerad, inte minst ur säkerhetssynpunkt. Vad skulle det innebära att ta emot en teckning som motiverat flera mord och terrordåd för ett museum vars ideal alltid varit att fungera som ett slags vardagsrum för sin publik? Gitte Ørskou har alla möjligheter att dröja med svaret eftersom dona­tionserbjudandet vid den här tidpunkten ligger minst fem år tillbaka i tiden. Är det ens aktuellt längre? Lars Vilks kan vi inte fråga.

Men överintendenten behöver inget andrum, hen­nes svar kommer snabbt och är inte det minsta und­vikande: Nej, Moderna museet har inte för avsikt att införliva Lars Vilks teckning i sin samling. Och säkerhetsaspekten kommenteras inte ens, argumentationen sker helt och hållet på konstnärlig och moralisk grund. Jag ska återkomma till den.

Ett annat argument som hörs i debatten är att det vore meningslöst. Enligt Lars Vilks egen definition av verket är det inte bara en teckning, utan framför allt den ”sociala skulptur” som utgörs av de reaktioner hans teckningar av profeten givit upphov till. Vilket, förutom mord och terrordåd, består av timme efter timme av inslag i etermedia, mängder av tidnings­artiklar, Vilks egna uttalanden men också alla andras, många och långa diskussionstrådar i sociala medier, teater­ och operaföreställningar, skämtteckningar och dödsdomar, kanske rentav vardagliga samtal om och privata reflektioner över rondellhunden. Var ver­ket slutar är oklart. Hur gör man plats åt allt detta i en museisamling?

Gitte Ørskou.
Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Inte heller detta bekymrar Gitte Ørskou. Men det måste vara detta ”utvidgade” konstbegrepp hon har i åtanke när hon besvarar Kulturnytts fråga den här fre­dagsmorgonen, den 8 oktober 2021:

Vad tycker du om verket?

Min fundering är om det här är ett bra konstverk. Det finns allt möjligt i världen som inte är konst men som kan vara med och bidra till debatt. Och jag menar att Lars Vilks rondellhund är just ett sådant fenomen. Och jag tycker att det är ett viktigt fenomen, jag tycker att det är viktigt att vi debatterar det. Men jag tycker inte att det i sig själv gör det till ett konstverk.

Ett konstverk är den av helt andra skäl.

Att uppståndelsen kring Lars Vilks rondellhund inte ”i sig själv” gör den till konst har Gitte Ørskou rätt i. Ett konstverk är den av helt andra skäl, formulerade i den institutionella konstteori vars grund lades redan på 1960­-talet och som i dag står för den enda, allmänt vedertagna idén om vad som skiljer ett konstverk från andra ting. Enligt denna teori är det enda krite­rium ett konstverk måste uppfylla att den så kallade konstvärlden – ett vittförgrenat nätverk av initierade personer och mäktiga institutioner – accepterar det som ett sådant. Är det erkännandet på plats så finns ingen möjlighet att bestrida konstverkets konststatus. I det här fallet har konstnären i fråga pekat ut upp­ståndelsen som en del av verket och detta har i princip – och på goda grunder, som vi ska se – accepterats av konstvärlden.

Men inte av Moderna museets överintendent? På grund av den institutionella konstteorins genomslag är det numera ganska ovanligt att ledande personer i kultursektorn ifrågasätter att saker som konstvärlden accepterat som konst verkligen är det. 2009 väckte dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth uppmärksamhet när hon menade att skadegörel­se inte är konst, med anledning av ett videoverk av graffitikonstnären NUG. Men det var mer än ett de­cennium sedan och i konstvärlden blev kulturminis­tern utskrattad: Videon var inte bara ett konstverk, utan i egenskap av godkänt examensverk från Konst­fack rentav själva beviset på att dess upphovsman var konstnär, och således producerade konstverk.

Självporträttet var ett av Lars Vilks sista konstverk.
Foto: JENS CHRISTIAN
Lars Vilks träkonstverk Nimis i Kullabergs naturreservat.
Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Nu ifrågasatte inte Gitte Ørskou Lars Vilks status som konstnär. Tvärtom kallade hon honom ”bety­delsefull” i Sydsvenskan och framhöll att han redan är representerad i Moderna museets samling, med andra verk. Men just detta var alltså inte bara ett dåligt konstverk – utan inget konstverk alls? När det svenska konstlivets högsta tjänsteman sticker ut hakan på det sättet kunde man tänka sig att det skulle föranleda en diskussion. Men ingen verkade ta uttalandet riktigt på allvar och andra frågor hamnade i debattens fokus. 

Och ändå, låg det inte ett korn av sanning i det hon sa? Visserligen var Vilks en hallstämplad konstnär – samt disputerad konstvetare, expert på just den insti­tutionella konstteorin – och visserligen hade ingen på allvar, fram till dess, bestridit hans rätt att definiera sitt verk på det utvidgade sätt han gjorde. Men saken hade inte heller ägnats något större intresse i just konstvärl­den. Häri ligger en magnifik ironi. Lars Vilks förklara­de själv från första början att även om rondellhunden hade ”en udd mot islam” så var dess huvudsakliga syfte inte religionskritiskt. Det var konstvärlden han ville åt. Ett sammanhang som sedan postmodernismens genombrott på 1980­-talet betraktat sig självt som gränslöst tillåtande, en plats där inga provokationer längre var möjliga eftersom ingen kvalificerad medlem av denna upphöjda sfär på allvar skulle låta sig rubbas i sin upplysta tolerans. I den mån konstverk fortfarande kunde framkalla ramaskri och moralpanik så kom det utifrån, från den oinitierade pöbeln och någon enstaka kulturminister.

Annars var Vilks öde från sommaren 2007 och fram­åt en lång räcka avbokningar i tysthet.

Rondellhunden släpptes lös för att locka fram de reaktioner som skulle avslöja denna självbild som falsk. Och de kom, tesen bekräftades – i form av ett visserligen vacklande, men i praktiken och till syven­de och sist kompakt avvisande av allt som hade med rondellhunden och dess upphovsman att göra från konstvärldens sida. Mest känd är kanske avbokningen från en utställning i Östersund 2012, i samband med Vilks uppmärksammade deltagande i en antimus­limsk konferens i New York. 

Men det var egentligen ett undantag från regeln, eftersom flera av de andra konstnärer som skulle medverkat i samma utställ­ning valde att hoppa av i protest – en mycket sällsynt solidaritetsmanifestation inifrån konstvärlden själv. Annars var Vilks öde från sommaren 2007 och fram­åt en lång räcka avbokningar i tysthet. Så sent som i oktober 2020 fick han besked från konstnären Peter Johansson, som bjudit in honom till en utställning i Malmö, att det inte kunde bli något då övriga delta­gare dragit sig ur på grund av Vilks medverkan: ”Alla är antingen rädda för de mordhot du dras med eller att du tagit ställning för högerkrafterna, och jag kan verk­ligen förstå dem.”

Så medan den liberala pressen med jämna mellan­rum fylldes av salvelsefulla ställningstaganden för Lars Vilks yttrandefrihet, och ”fenomenet” rondellhunden fick en sådan spridning att det utvidgade konstbegrep­pet blev populariserat på kuppen – numera förstår många att ett konstverk kan vara en process där publi­ken är medskapande – så förblev både Vilks och hans verk portade från konstvärlden. Vilket å ena sidan bekräftar rondellhundens relevans som institutions­kritik, men å andra sidan resulterar i att dess status som konstverk blir oklar. 

För om den inte ställs ut, på gallerier eller museer, och därför inte heller diskuteras eller analyseras som ett konstverk, i katalogessäer eller recensioner, i vilken mening är den då ett konstverk? Är det alls meningsfullt att kalla den för konst?

Moderna museet i Stockholm.
Foto: Stina Stjernkvist/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ett museum är mer än en samling och ett utrymme för utställningar. Museer för nutida konst gör mer än att visa och bevara, de definierar konsten. Det gäller naturligtvis vissa museer mer än andra och i Sverige är det framför allt Moderna museet som satt ramarna för nutidskonsten. Här trädde 1960­-talets öppna konst fram, här definierades postmodernismen på 1980­-talet och här manifesterade sig 2010-­talets identitetspolitik i samtidskonsten. När museet någon gång hamnade ur takt med samtiden, som i mitten av 1990­-talet, väckte detta stor harm – särskilt i det yng­re konstlivet. Aldrig likgiltighet.

Moderna museets definitionsmakt är alltså bety­dande. Frågan om vad som ska införlivas med sam­lingen gäller framtiden: vad den ska minnas från våra dagar, som våra dagars konst, och inte. Och även om det länge tycktes råda konsensus kring rondellhun­dens status som konstverk så finns det inga garantier för att framtiden ansluter sig till den. Vi måste inte ta Lars Vilks på orden. Avstår vi från det kan rondell­hunden mycket väl komma att betraktas som någon slarvig teckning som det blev ett fasligt liv om, inget mer. Eller kanske som ett viktigt, historiskt ”feno­men”. Men inte konst.

Gitte Ørskou kan alltså få rätt – för att hon sett till att få det. Frågan är bara om hennes ståndpunkt är rimlig, i förhållande till Moderna museets egen histo­ria och institutionella identitet?



Av Mårten Arndtzén

Mårten Arndtzén är konstkritiker, kulturjournalist och medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion. 


FOTNOT. Texten är ett utdrag ur boken ”Konsten är vi” av Mårten Arndtzén som kommer ut på förlaget Fri tanke i oktober 2022.



Lunch med Montelius: Live från Bokmässan

https://embed.podplay.com/lunch-med-montelius-1412/bokmassan-live-135125/light?platform=podplay

PODCAST. Tyst minut för Gudrun Sjödén, Martina tar ett lögndetektortest och Josefine Jinder gästar andra halvan av podden och får ett skamligt förslag. Gunilla Brodrej och Martina Montelius sänder live från Bokmässan i Göteborg.