Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det var en stöt som rusade genom kroppen

Ulf Olsson drabbades av Marina Tsvetajevas dikter som 20-åring.

Nu kommer nyöversättningen av "Slutdikt" och hon är fortfarande en lycka att läsa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | LYRIK. Läsa Marina Tsvetajeva för första gången är att utsätta sig för en stöt som rusar genom kroppen. Och när strömkretsen väl slutits mildras kraften aldrig – Marina, vars namn var av ”havets förgängliga skum”, hon som ”ständigt krossas” i sina språng, hon som beskrev sig som en ”sång”: en flygande sång.

Jag var i tjugoårsåldern när jag första gången stötte på Tsvetajevas poesi. Där fanns några dikter i Bengt Jangfeldts och Björn Juléns antologi "Rysk poesi 1890-1930", från 1972, en av dessa antologier vars betydelse aldrig riktigt kan överskattas eller ens preciseras.

Maken föll offer för Stalin

Det är en lycka att läsa Tsvetajeva: hennes olycka är vår lycka att läsa om. Född 1892 kom Marina Tsvetajeva att in på kroppen uppleva några av Europas mörkaste år: den ryska revolutionen som så snart övergick i krigskommunism och tyranni, tillvaron blev exil och återvändande, kärlek och otrohet, maken offer för stalinistisk terror, allt blandas och allt slutar med självmordet 1941, med det andra världskrigets natt. 

Marina Tsvetajeva.
Foto: Ellerströms

Det var med en profetisk blick hon redan på tjugotalet beskrev poeten som en "jude i den kristna världen" – alltid främmande, alltid förvisad. Alltid trasig.

Eller som hon skriver i "Slutdikt": "Hem är att bege sig in i natten." Den natten skulle till sist tysta henne.

Tora Lanes nyöversättning

När nu "Slutdikt", skriven i tjeckisk exil 1924, kommer ut i nyöversättning av Tora Lane fogas ännu en bit till vår bild av Tsvetajeva. "Slutdikt" översattes redan 1986 av Annika Bäckström för hennes samlingsvolym "Med gröna ögon", men i Lanes översättning framträder kanske än tydligare den språkliga djärvhet som är så utmärkande för diktaren.

"Slutet är slut!" – och konkret hade just en kärleksaffär med en ung officer i exilens Prag tagit slut. I "Slutdikt" är kärleken "kött och blod", och när kärleken tar slut är de forna älskande inget annat än "medbrottslingar" till detta brott. De blir skuggor för varandra, själar – för själen är en "irrlära". Men när det är slut finns bara "en kropp som ville leva", och som nu knappt vill ens det.


LÄS MER – Nils Schwartz om "I skuggan av ett krig" (Utgåva 2011)


En dikt om kärlek och kärlekens slut – som vore det ett "bara"? Birgitta Trotzig talar i sitt porträtt av Tsvetajeva om en "vilt lysande ordmagi" och en "oåtkomlig intensitet". Så är det i "Slutdikt": satserna är korta, explosiva, ordvändningarna halsbrytande, och effekten blir den av ett nu i plötsliga sammanbrott och eruptioner. Dikten alstrar fortfarande, snart hundra år efter sin tillkomst, en elektrisk puls som man kan följa som en blå låga som löper över boksidan och upp på läsarens hand som håller boken. Det är ordmagin.

Ett försvarstal

Och det är denna språkets förmåga att skapa nuet och förmå läsaren att erkänna sin närvaro i nuet som diktens kraft ligger. Eller som Birgitta Trotzig uttryckte det: Tsvetajevas dikt kom "att fungera i verklig mening politiskt, en plaidoyer för mänsklighetens så ofta förlorade sak."

Drömmen om en kropp i frihet, om en kärlek utan sargade själar:

I tårar.

Svanar –

efter behag,

I morgon,

när vaknar 

jag till dag?


LYRIK

Marina Tsvetajeva

Slutdikt

Översättning Tora Lane

Ellerströms, 53 s.

Ulf Olsson är litteraturkritiker på Expressens kultursida.


LÄS FLER TEXTER AV ULF OLSSON HÄR