Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det välfungerande Sverige existerar bara i fantasin

Illustration: Makode Linde.
Makode Linde och Billy Vega.

Konstnären Makode Linde och trans-porrskådespelaren Billy Vega är ex-pojkvänner och bosatta i Berlin.

Tillsammans skriver de ur ett utvandrarperspektiv om svenskhet, svarthet, transhet och bögighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PRIDE. Det finns en särskild sorts patriotism som uppstår hos svenskar då de beger sig utomlands. Väl på plats utanför riksgränsen kan den som aldrig känt sig svensk komma att överväldigas av plötsliga svenskhetskänslor.

Utlandssvensken släpper allt för att lägga vantarna på en dosa snus, och får känslosvallningar vid det kära återseendet av en osthyvel.

Någonstans i bakhuvudet gnager föreställningen om att det verkliga livet egentligen pågår i hemma i Sverige. Ofta ackompanjerat av känslan att man inte gett normislivet och det sunda förnuftet tillräckligt av en chans.

Att lämna något så välfungerande som Sverige bakom sig tolkas ofta som en fas, ett tjurskalligt uppror som kommer att lägga sig med tiden. Man förutsätts växa upp och en dag återvända, med slutsatsen: Borta bra, men hemma bäst. Man behåller sin plats i bostadskön för säkerhetsskull.

Men utifrån framträder en annan bild av Sverige. Inte på grund av något rött piller, utan på grund av att man av naturliga skäl tvingas börja med grundläggande källkritik när information från nytt håll inte passar ihop med ens världsbild. Efter snart ett decennium utomlands förlikar vi oss med tanken att det verkliga, sunda och välfungerande landet mest existerar i vår fantasi.

Illustration: Makode Linde.

Ett Fantasifosterland, om du så vill.

Med tiden blir det svårare och svårare att få ihop de olika bilderna.

Den sexuellt frigjorda, socialdemokratiska slampidyllen skär sig mot minnet av samma Sverige som rutinmässigt kastrerade transpersoner fram till år 2013 (fyra år efter att Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter fastslagit att det strider mot Europakonventionen).

Som exilsvensk är det lätt att fastna med en fot i vardera kultur och huvudet djupt nedborrat i skämskudden. När självbild och verklighet kolliderar kan vem som helst drabbas av dysfori.

Trots att Sverige allt mer framstår som ett parallellt universum, klamrar sig hjärnan fast vid den svenska förträffligheten.

Dysfori när tiggeri förbjuds.

Dysfori när Sverige toppar drogrelaterade dödsfall per capita i EU (bara Estland har fler 2020), men kärnan i den svenska modellen ska inte ifrågasättas.

Dysfori, igen, vid den anekdotiska insikten att tysk sjukvård fungerar helt OK utan HBTQ-certifiering, även för den som är trans.

Dysfori när Sverige som vanligt vet bäst, men det enda som verkar backa upp detta är svenska politiker själva, då forskning och omvärlden inte går på samma linje.

Det självklara målet baseras på en envis idé att alla borde rymmas i mittfåran, för nationens bästa.

Bög och rasist?

Inga problem, SD välkomnar alla.

Religiös och homo?

... Det går så bra så.

Illustration: Makode Linde.

Kyrkdop och radhusliv måste ses som tecken på att assimileringen är så gott som fullbordad. Men det är viktigt att poängtera att ett vidgat normbegrepp inte är detsamma som en ökad mångfald. Att flera grupper kan vara normala efter samma mall, innebär en potentiellt större distans gentemot de som inte kan, eller vill.

Den ljuva mittfåran växer sig här till ett normativt helvetesgap, ur vilket det föds ett samhälle som underminerar alla uttryck för alternativkultur och driver bort de som inte inrättar sig i leden.

Vi påstår inte att det var bättre förr. Men det är viktigt att se hur assimilering och bekräftelse från normsamhället inte nödvändigtvis skapar större svängrum utan samtidigt riskerar att begränsa utrymmet för alternativyttringar.

Vägran att anpassa sig till normsamhället är inte en fas som generationer av queers försökt att jobba sig ur, det är helt enkelt så att vissa inte vill gifta sig även om de vill ha rätten att göra det.

HBTQIA+ personer är högt representerade i statistik gällande psykiskt ohälsa, substansanvändning och sexarbete. Självmedicinering, smitta och utanförskap är en del av såväl vårt kulturarv som vår samtid.

Illustration: Makode Linde.

Väntetiderna för PrEP i stora delar av Sverige är orealistiskt långa. För den som inte vet är det en medicin som förhindrar att hiv överförs, och praxis för gemene bög i de flesta västerländska storstäder sedan några år tillbaka. Mentaliteten att den som sköter sig är säker hänger kvar som en skugga från informationspliktstiden. Att ansvaret läggs på individen gällande smitta är inte en långsökt referens heller under pågående pandemi...

Självmordsstatistiken bland transpersoner är skyhög och den utdragna väntan på vård är en bidragande riskfaktor.

Den som är trans och söker medicinsk vård kan bli väntandes i 16 månader på ett första läkarbesök och att sättas i kontakt med ett utredningsteam. Går allt sedan planenligt tar själva utredningen ungefär tre år.

Trots detta skuldbeläggs ofta de transpersoner som självmedicinerar – de bryter trots allt mot lagen.

Illustration: Makode Linde.

Sverige håller också fanan högt gällande sexköpslagen.

Det finns inget som tyder på att den svenska modellen skulle fungera bättre än avkriminaliseringsmodellen, som backas av både WHO, UNAIDS, RFSL och FN. Men Sverige går sin egen väg, och utreder sin hemknåpade lag, med förutsättningen att den inte få ifrågasättas (SOU 2010:49).

Sverige har helt enkelt utsett sig själva till en moralistisk supermakt, där sunt förnuft och moralism tillåts stå över vetenskap och forskning.

Att vara knarkare är i Sverige ett tecken på dålig karaktär, snarare än ett sjukdomstillstånd.

– Straff har ingen effekt på missbruk, säger Markus Heilig, professor i psykiatri och en av världens främsta experter på beroendesjukdomar, till ”SVT Nyheter” den 8 maj 2020.

– Det är definitivt politik i vilka signaler man vill skicka. Jag vill inte säga till en hel generation unga människor att det är okej att handla, stoppa i fickan och använda narkotika för eget bruk. Därför finns det ingen anledning att utreda den frågan, svarar Socialminister Lena Hallengren i samma artikel.

Vad händer med solidariteten när dom flesta av oss inte längre är outsiders?

 

Makode Linde är konstnär och Billy Vega är porrskådespelare.