Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det trygga lilla Sverige har aldrig existerat

Den 31 december 1946 sprängde "Sabbatsabotören" tre dynamitladdningar vid Stockholms stadsbibliotek. Foto: Ill: Steve Nyberg
Ur "Trygga lilla Sverige".
Idylliskt omslag.

Sven Olov Karlsson läser Steve Nybergs "Trygga lilla Sverige", ett teckningsprojekt om gamla tiders terror.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SERIER

STEVE NYBERG

Trygga lilla Sverige

Galago, 150 s.

Bomb efter bomb exploderar mitt i huvudstaden. Nationalister mördar kvinnor och barn i ett attentat mot en tidningsredaktion. Fascister stormar en annan tidskrift för att skjuta eller lyncha redaktören. Efter ett massmord halshugger statens bödel den skyldige.

En fostermor dränker obemärkt åtta spädbarn, bränner liken i köksspisen.

Alla gärningsmännen är påverkade av samtiden, av fattigdom eller av att deras febriga själar dränks i propaganda om ras, tro eller kommunistskräck.

Alla är verkliga fall, tecknade av Steve Nyberg, och begicks i Sverige, folkhemmet, under 1900-talets första halva. Småkakornas och cheviotkostymernas land. På sin blogg skriver han om det svåra att sovra i mångfalden av hemska svenska dåd. Vi läser essensen av hans finkamning av tidningslägg och rättegångsprotokoll.

Det var bättre förr, säger populister och nykonservativa. Lugnare, tryggare. Inte alls, säger Nybergs debut.

Det är naturligtvis rätt. Det enda som var bättre förr var att pryttlarna var sämre. Dagens terrorister och kriminella gör mer skada för att de kan utrusta sig bättre. Mälarmördaren John Filip Nordlund hade ingen k-pist, Martin Ekenberg (som uppfann brevbomben) hade inget bombbälte, men båda hade säkert gärna gått bärsärk med sådana.

Salaligans Thurneman skulle ha näthatat frenetiskt.

De sex dovt färglagda häftena kommer i en prydlig box med tidstrogna vykort, faksimil och vishäften, motsatsen till en snabbskriven debattdrapa.

Pratbubblorna säger det nödvändigaste på trubbig gammelsvenska. Figurerna rör sig långsamt. Frånvaron av serieljud - gevärsskotten säger inte blam, mordbränderna sprakar inte, utan ett pip trycks babyn ner under ytan - försätter mig i ett tillstånd som liknar lock för öronen, en smärta eller skräck som uthärdats så länge att man knappt tänker på den längre, trots att den vuxit fast i själva landskapen, husen, gatorna, livet. Dödliga, tysta lilla Sverige.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!