Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Det står en blodlukt ut från Tyskland"

ANTINAZIST. Astrid Lindgren var lojal anhängare av den svenska neutraliteten under kriget. I dagböckerna skriver hon upprört om förföljelsen av judar.

Astrid Lindgren förde noggranna dagböcker under andra världskriget.

Ulrika Knutson hittar sällsynta glimtar av en författare med ovanligt bra insyn.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DAGBÖCKER

ASTRID LINDGREN
Krigsdagböcker 1939-1945
Salikon, 348 s.

"Den 15 denna månad började jag mitt hemliga 'beredskapsjobb' som är så hemligt att jag inte ens törs skriva om det här", anförtror Astrid Lindgren sin dagbok i september 1940. Under hela andra världskriget förde hon "krigsdagbok". Det blev 17 volymer, som i drygt 70 år låg och samlade damm i en flätad korg i hemmet på Dalagatan 46 i Stockholm.

Nu kommer de ut i bokform, och det är fascinerande läsning på alla plan. Som tidsdokument, där en ung, yrkesarbetande direktörsfru och tvåbarnsmor berättar om vardagen i krigets skugga, med brist på smör och socker, bensin och skor. Men hon ger också noggranna beskrivningar och ofta skarpa analyser av kriget, som Kerstin Ekman påpekar i sitt förord.

 

Den unga fru Lindgren klipper artiklar ur tidningarna, och, allra intressantast, kopierar passager ur brev hon läst på jobbet på allmänna säkerhetstjänstens brevcensur. Det var förstås strängt förbjudet, men hon kan inte låta bli. Journalisten - och konstnären - i henne vill inte låta dessa vittnen gå förlorade.

Hon inser att hon får unik kunskap om kriget, genom alla dessa röster från det härjade Europa. Grekerna som svälter, norrmännen som trakasseras och mest beklagansvärda, "de stackars judarna, vars förtvivlade böner om visa och inresetillstånd hit och dit jag läser varje dag".

Hon skriver upprört om tvångsförflyttningen av judar från Wien till Polen, om hur det är Hitlers mening att göra Polen till ett enda stort getto, "där de stackars judarna får omkomma av hunger och snusk".

 

Astrid framstår som övertygad antinazist, och lojal anhängare av den folkhemska neutraliteten. De tyska permittenttågen var visserligen en plågsam historia, men "klokast i långa loppet". Sverige behövdes utanför kriget, som en fristad för 100 000 flyktingar från Norge och Danmark, menar hon.

Hon avskydde Stalin lika mycket som hon hatade Hitler. Det kulminerar under finska vinterkriget, och den rysktyska pakten. Skräcken för ryssarna löper som en röd tråd genom dagböckerna:

Dagböcker.

"Nationalsocialismen och bolsjevismen - det är ungefär som två skräcködlor i kamp med varandra." Många har anat den bilden i slutet av "Bröderna Lejonhjärta", där Katladraken och lindormen Karm rytande försöker ta kål på varandra.

 

Mest av allt hatar hon kriget. Favoritboken är Remarques "På västfronten intet nytt". Den fick henne att känna att "om det skulle bli krig skulle jag krypa på knäna upp till regeringen och be dem låta bli. Och Lars [sonen] skulle jag skjuta själv, tänkte jag, hellre än att släppa ut honom i kriget."

Språket i dagböckerna är slående modernt, ofta använder hon en kåseriton, ungefär som den jämnåriga Barbro Alving vid samma tid. Hon sticker hål på det pompösa, skojar med "det lilla jesusbarnet Sven Stolpe" och med själve den "lille söte Hitler".

Dessutom får vi sällsynta glimtar av Astrid själv, både människan och författaren, öga mot öga i den egna spegeln, inte tolkad av någon annan. Det är värdefullt, eftersom Astrid Lindgren aldrig bar hjärtat på manschetten, utan värjde sin integritet, ofta med ironi.

Sista krigsvintern ägnar familjen Lindgren åt egna konflikter, med drabbningar mellan Astrid och maken Sture, som har affärer med andra kvinnor. Den 2 mars skriver hon:

"Mitt eget privata krig tycks vara i det närmaste avslutat - med seger för mig." Hon har avvärjt en hotande skilsmässa, men krigsskadad är hon, likafullt.

 

De kärnfulla personliga notiserna från Astrid Lindgren stimulerar fantasin. Hon vill inte splittra familjen med tanke på barnen. Hur räddade hon sitt äktenskap? Var det värt det?

På världsscenen närmar sig finalen: "Det står en het blodlukt ut från Tyskland, en fruktansvärd undergångsstämning. Det känns som Untergang des Abendlandes." Men fru Lindgren bygger prövande nytt, diktar andra världar. Hon skriver två muntra flickböcker, som ger henne framgång och pris. I april 1944 ligger hon till sängs med stukad fot, men "rogar sig" rätt duktigt med - Pippi Långstrump.

I ljuset av Astrid Lindgrens dagböcker är Pippi ett riktigt krigsbarn, som i likhet med hundratusentals andra barn fick skapa sig själv och sitt liv ur ruiner. Vuxenvärlden hade ju svikit dem, allihop.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.