Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det såg så ljust ut – nu är han borta

Foto: JACOB EHRBAHN / AP POLFOTO
Foto: ANDERS YLANDER / ANDERS YLANDER GT/EXPRESSEN

Victor Malm minns den danska poeten Yahya Hassan, som hittats död i sin lägenhet. Han blev 24 år.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Jag satt i min flickväns lilla etta på Smålands nation i Lund när jag fick nys om honom, Yahya Hassan. Det danska stjärnskottet som välte hemlandets boklådor med sin självbetitlade debutbok. Året var 2013. Den första upplagan på 11 000 exemplar sålde slut på utgivningsdagen, och jag fick snällt vänta några dagar innan jag kunde få tag i den 18-åriga poetens sensationella skrift.

De är ovanliga, de omvälvande litteraturhändelserna, men Yahya Hassan var en. Inte bara för att hans självbiografiskt kriminalitetsskildrande och islamkritiska dikter bröt rakt in i decenniets mest infekterade debatt. Eller för att han gav vilda, kontroversiella intervjuer och mottog dödshot. Eller för att han hörde till de första danska författarna med utomeuropeisk bakgrund som bröt fram brett, var en kriminell poet från förorten som omfamnades som sanningsskildrare över hela den politiska skalan.  

Också för att ”Yahya Hassan” var en fantastisk bok. 

I några veckor var den unga dansken allt vi pratade om i Skåne (”han är en ny Rimbaud!”, utbrast min föreläsare i litteraturteori vid ett tillfälle). Ganska snart hade ”Yahya Hassan” sålt mer än någon annan skandinavisk debutdiktsamling, till slut över 100 000 exemplar. 

Även om dikterna fortfarande var mörka, ja mörkare än förut

Nu är han död, 24 år gammal. 

I höstas kom ”Yahya Hassan 2”, ett stort, vackert, hemskt kliv framåt från en ännu väldigt ung man som tillbringat många år utanför litteraturen, i fängelse och på rättspsykiatrisk anstalt. Den är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Häromveckan gavs den ut i svensk översättning. Det såg så ljust ut. 

Även om dikterna fortfarande var mörka, ja mörkare än förut. Självhatande gestaltningar av ett omöjligt liv, civilisationskritiska angrepp på ett samhälle som inte ville veta av honom och som han vägrade inordna sig i. Vittnesmål från en avgrund så djup att bara de hårda versalerna kunde nå hela vägen upp till ytan. Skottsäkra västar och droger, grovt våld och vapen – visst, men det kontroversiella innehållet var inte saken. Stämman var det viktiga. Den som omedgörligt vägrade allt. Som förnekade att försoning är möjlig, att hopp finns. Att livet är värt att leva. 

Erfarenheten som tragiskt fångas i rader som dessa: 

 

JEG ER EN TYV JEG ER EN HÆLER

JEG ER EN HASHRYGER JEG ER EN HALVHJERNE

JEG ER EN SVINDLER JEG ER EN VOLDSMAND

JEG ER EN BLASFEMISK AFART

JEG BLEV FØDT SOM ET RESULTAT AF EN VOLDTÆGT

LIGESOM JESUS

 

Ingen skulle kalla dem vackra. Tvärtom. Hassans poesi är hård och skev, kantig och explosiv, aggressiv och stridslysten – ja, ett slags skitig offensiv mot allt som den värld han avskydde kallar för vackert. Och det gör den ovanlig, unik rentav. Mer levande och sann än det mesta.

Men enslig. 

Outhärdligt sorglig.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.