Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det råder tystnadskultur i svenska konstvärlden

Bild från när Nationalmuseum ställde ut på Konstakademien i samband med den stora renoveringen.
Foto: Robin Haldert / TT / TT NYHETSBYRÅN
Ashik Zaman är curator och chefredaktör för C-print.
Foto: Privat.

Präglas den svenska konstkritiken av en tystnadskultur och känner sig konstnärer munkavlade?

Ashik Zaman lyfter risken i att kritisera makthavarna när separationsgraderna är så små.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. För mig är Therese Bohman och Sanna Samuelsson årets konstskribenter. Så skrev jag i alla fall på min Instagram efter Bohmans recension av Maria Linds bok ”Konstringar” här i Expressen (5/5), och Samuelsson via ”kulturbarnsdebatten” (GP 15/3). Samuelsson är visserligen inte ens renodlad konstskribent och kulturbarnen tycker jag personligen är ett problem som inte bör förenklas.

Det är fler än bara Bohman som opponerar sig mot att samtidskonsten blivit ett medium som talar om för betraktaren hur hen borde förhålla sig till omvärlden. På min Instagram lät inte reaktionerna vänta på sig, och en annan curator avfärdade Bohmans kritik som ett illvilligt konservativt utspel med avsikt att såga samtidskonsten.

Jag tycker inte att samtidskonsten har fastnat i en stel pose. Jag kan dessutom ställa mig frågande till vilken syn på den unga samtidskonsten man faktiskt har när ”avgångsutställning” används som ett nedsättande begrepp – som Bohman gjorde när hon recenserade utställningen ”Future watch” som jag curerat på Kulturhuset. För egen del tycker jag några av de starkaste utställningarna i år har varit just avgångsutställningar.

Det råder en ”tystnadskultur” i konstscenen när det kommer till att kritisera etablissemanget.

Men de fördelaktiga tillskrivningarna om både Samuelsson och Bohman grundar sig i en gärning som i mina ögon är värd att hylla. Det är inspirerande att Samuelsson kostar på sig risken att bli impopulär genom att tala, ungefär som när en facklig representant framför skavankerna som alla på en arbetsplats ser men ingen vågar påtala. Jag borde inte bli så överraskad att Bohman tar ton och sågar en av Sveriges tyngsta curatorer, men drabbades intuitivt av känslan av hur sällan det händer. 

Jag slogs av samma känsla då hon efter Magasin III:s nyöppning skrev en tänkvärd kejsarens-nya-kläder-text. Där undrade hon varför nya Magasin III nästan helt saknar konst, och ifrågasatte om publiken är lika intresserad av ett museum som museet självt. Bohman och Samuelsson tycks obrydda vem som ger onda blicken på stan. Det verkar enkelt men verkligheten visar annat. 

Det råder en ”tystnadskultur” i konstscenen när det kommer till att kritisera etablissemanget. Framförallt är det konstnärer som ofta upplever sig munkavlade och sårbara när separationsgraderna mellan x och y är minimala. Det är då konstskribenters agens blir så viktig för att kunna syna saker i sömmarna och emellanåt stimulera förändring. 

I mina ögon är det befängt att inte tjäna publiken genom att lyfta den konstnärsdrivna scenen som lyser med sin frånvaro på kultursidorna

Man återkommer väldigt ofta till frågan om hur konstkritiken mår. Den mår väl som den gör i sin ganska deskriptiva, pressreleasebearbetade och överlag timida form. Det är dags att börja tala mer om hur konstrapporteringen mår. 

I min mening har den blivit förutsägbar. Den är onödigt inriktad på etablerade namn, stora konstinstitutioner och blockbusterutställningar. På så vis reproduceras en onyanserad bild av konstscenen gentemot den bredare publiken.

Det är föga förvånansvärt om Svenska Dagbladets kultursida prioriterar Nationalmuseum när dess konstutrymme har krympt så otroligt. Men när etnisk representation i konsten blivit en brinnande fråga, undrar jag varför man, i exempelvis Dagens Nyheter, aldrig hittar reportage om att vissa av de tyngsta svenska konstgallerierna 2021 knappt har ställt ut rasifierade konstnärer. I mina ögon är det befängt att inte tjäna publiken genom att lyfta den konstnärsdrivna scenen som lyser med sin frånvaro på kultursidorna, och som med mer uppmärksamhet skulle kunna växa. En balans känns rubbad om den nu överhuvudtaget existerat.

Såklart grundas rapportering i en avvägning mellan läsarförväntningar, resurser och utrymme. Men det bör väl finnas en yrkesstolthet som konstredaktör att rikta läsarens blick dit den annars inte når? Ska det vara sensationsvinklingar om namnfejder eller rektorskriser på lärosäten, mer än den faktiska konsten som skapas inuti dem, som ska sätta konstskolorna i fokus?


Av Ashik Zaman

Ashik Zaman är chefredaktör för C-print och curator, aktuell med utställningen ”Future watch - 10 konstnärer i tiden” på Kulturhuset.



Göran Greider: ”Känner främlingskap inför kultursidorna”

https://embed.radioplay.io?id=84809&country_iso=se

Göran Greider gästar Expressens mediepodd och diskuterar Skuggefejden, Wolodarskis coronahantering och Måneskins ”snortande”. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.