RECENSION | ROMAN. Den bästa sortens bok kan också vara den allra värsta. Jag talar om den ekvilibristiska romanen, den som vill vara vän med James Joyces ”Ulysses”, men som oftast hamnar någonstans i utkanten av dess bekantskapskrets.
Matias Faldbakken, även konstnär, har tidigare skrivit trilogin Skandinavisk misantropi under pseudonymen Abo Rasul – The Hills är hans första roman i eget namn. Misantropi-böckerna har beskrivits som ett ”projekt”, och även den här boken har något projektbetonat över sig, som om det inte riktigt är meningen att den ska ses som en bok bland andra, utan något ännu större och viktigare.
Brant och infallsrik
Huvudpersonen är servitör på den anrika restaurangen The Hills, med stamgästen Grisen, hovmästaren Hovmästaren och barchefen Barchefen. Servitören är som klippt och skuren för att vara berättare i en roman: evigt betraktande, plågad inifrån av tilltagande ruelse och mystiska domningar, menlös och grandios på samma gång. The Hills är ännu mer som klippt och skuren för att vara skådeplats för en sådan romanberättares vånda. Klaustrofobisk, uppsträckt, inkokt i gammal jargong och konstiga stammisar. Faldbakken är begåvad på ett sådant sätt som brukar få litteraturkritiker att använda ord som ”brant” och ”infallsrik” – ja, ”The Hills” har rentav fått beröm i The New York Times! Så varför låter jag så gnällig?
För att det här är en bok jag själv kunde ha skrivit, om jag varit lat. Jag älskar den här sortens böcker, sådana som överraskar gång på gång med vildsinta brunstrop och hialös leklust. Jag är van att läsa dem, och jag tror mig veta hur man gör för att skriva dem. Det är det som är problemet. Faldbakken gör alldeles rätt. Han klarar till och med överkursen: att inte stanna vid den associativa upptempokonsten, utan även spränga in riktig ångest, riktiga konflikter och något skrämmande i själva miljön. I detta fall: den polerade högdragenheten och vänliga aggressiviteten på en restaurang som är mycket nöjd med sig själv.
Men läsaren står vid sidan av
Det är skickligt. Men servitören, den allvetande berättaren och min förmenta vän genom läsupplevelsen, lyckas inte få kontakt med mig. Det är där det faller. För att kunna omfamna en författares oförblommerade begåvning – vilket jag alltid står beredd att göra – måste läsaren ha en äkta förtrogen någonstans. I berättarrösten, i språkdräkten eller i själva skeendet. Ty de här fantastiska böckerna balanserar alltid på en farlig gräns mot uppvisningen. Och ingen läsare vill stå vid sidan av och applådera. Läsaren vill få den äran att delta, bidra, bli en del av allt det fantastiska som sker. Faldbakkens text håller skölden uppe. Men det är en genomskinlig sköld.
ROMAN
MATHIAS FALDBAKKEN
The Hills
Översättning: Helene Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn
Mondial, 239 s.
Martina Montelius är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Stackars Birger”.