Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det mörka hälsar på

Ensemblen i "Vintersolstånd"
Foto: Sören Vilks

Nils Schwartz ser skådespelaren Magnus Ehrner göra sitt livs roll i pjäsen "Vintersolstånd".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"För mig är berättandet teaterns kärna", säger den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig i programbladet till sin pjäs "Vintersolstånd", som han skrivit på beställning av Dramaten. Jag håller inte med.

Men Schimmelpfennig ger skäl åt sitt påstående, när han låter "Vintersolstånd" till hälften vara teaterpjäs, till hälften roman, uppläst av inspelade röster och i Staffan Valdemar Holms iscensättning illustrerad med projektioner på Bente Lykke Møllers snövita väggar.


Länge nog tycks konceptet inte bli något annat än en förfrämligande form som pressas på skeendet på scenen. De upplästa kommentarerna om rollgestalternas bakgrund och tankevärld fungerar mera som dikterande övertext till replikerna än som flertydig undertext.

Medelklassparet Albert (Johan Holmberg) och Bettina (Anna Wallander) har fått hennes mamma Corinna (Irene Lindh) på julbesök som extra krydda i äktenskapsgrälet. "Men "romantexten" lägger inte mycket till det som sägs på scenen och känns så långt obehövlig.

Det är först när den oväntade gästen Rudolph (Magnus Ehrner) träder in, som spelformen sätter sig och efter paus framstår som smått genial, omsorgsfullt förvaltad av Holm. Scenen där Rudolph beskriver en tänkt symfoni och använder medaktörerna som instrument är helt lysande.


Den äldre Rudolph framstår till en början som en skönande, där han spelar Chopin och Bach på pianot och chevalereskt flörtar med den bedårade Corinna. Men efterhand smyger sig allt fler tecken på nazistiskt tankestoff in i hans verserade utläggningar, vilka provocerar Albert, själv forskare i Tysklands mörka för- flutna. Det kokar ihop sig till en rejäl uppgörelse. Om den sedan blir av är en annan sak.

Dramatenveteranen Magnus Ehrner gör nog sitt livs roll som Rudolph, och Johan Holmberg är perfekt fumlig som den rådbråkade antihjälten Albert. Anna Wallanders och Irene Lindhs roller är mera karikerade, men det är i linje med den überrealistiska spelstilen.

Det börjar långtråkigt. Men gå för all del inte i pausen.