Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det må låta löjligt, men i naturen är man mitt i livet

Helena Granström under en av alla vistelser i fjällen. Foto: PRIVAT
Peter Handberg. Foto: EVA LINDBLAD / NATUR & KULTUR
"Jag ville leva på djupet".
Helena Granström. Foto: ELIN STRÖMBERG / NATUR OCH KULTUR

Med Henry David Thoreau som ledstjärna ger sig Peter Handberg på jakt efter existensens kärna. 

Helena Granström minns sitt första möte med vildmarken och hur det förändrade hennes liv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Jag minns inte längre vad som drev mig till det, men en morgon stod jag där, vid början av en vandringsled i norra Sveriges fjälltrakter: Knappt tjugo år, ensam, utan pengar, utan tält, och med ryggsäcken packad med proviant för tio dagar. Jag började gå. Jag överlämnade mig – till naturen, kanske, men på samma gång till de människor som kallar denna natur för sitt hem, och – i ännu högre grad – till mig själv. 

Jag minns hur jag kom tillbaka, hur nattåget rullade in vid centralstationens smutsiga perrong just  före gryningen; det var dagen innan jag skulle börja läsa teoretisk fysik på universitetet. Och jag minns hur jag nästa morgon satt på uppropet och tänkte: Det här är inte livet. Jag måste härifrån.  

 

LÄS MER – Helena Granström: Att odla är att kriga

Henry David Thoreau

Kanske är det samma känsla som uppfyller Henry David Thoreau när han ger sig ut i skogarna kring Walden för att bygga den enkla stuga där han sedan skall tillbringa två år, två månader och två dagar: Jag ville, skriver han, inte leva det som inte var ett liv. 

Peter Handberg, som härom året utkom med en nyöversättning av "Skogsliv vid Walden" och i år även översatt ett urval av Thoreaus dagboksanteckningar, tycks även han vara väl bekant med denna känsla – man får anta att det också är skälet till hans hängivna intresse för den amerikanske artonhundratalsförfattaren. 

I den nyutkomna essän "Jag ville leva på djupet" löper Handbergs strävan att göra just detta samman med Thoreaus, i det att författaren besöker Walden, numera en välbesökt turistattraktion strax intill en militär flygbas. 

Helena Granström i 20-årsåldern, på flykt undan universitetet en sommar. Foto: PRIVAT

Upplevelsen av att det i naturen skulle stå att finna ett mer meningsfullt, liksom verkligare, liv kan tyckas både löjeväckande och anakronistisk i en samtid då den fysiska verkligheten nedgraderats till en plats bland otaliga virtuella alternativ, och gjorde det kanske redan på Thoreaus tid av intensiv industrialisering. 

Ensamhet

Icke desto mindre utgör denna upplevelse för Thoreau – och, tror jag, även för Handberg – utgångspunkten för en intensiv uppmärksamhet på tillvaron som i lika hög grad riktar sig inåt som utåt. Att vistas ensam i naturen är aldrig bara ett möte med naturen, utan alltid lika mycket ett möte med ensamheten. 

Som Handberg konstaterar var Thoreaus närmande till naturen också en flykt från människorna, från det socialas förkonstling och krav – också, men inte enbart. Lika mycket var det uttryck för en strävan att verkligen leva, att öppna sina sinnen mot omvärlden i tillräcklig grad för hänföras över dess blotta existens; över att storlom, kronhjort, kantmossa finns!

Thoreaus Walden var ingen vildmark, lika lite som den ö i Mälaren där Handberg själv sökt tillflykt från moderniteten – ändå är hans strävan mer än något annat en strävan mot det vilda, i en bemärkelse som inte är alldeles uppenbar. 

 

LÄS MER – Helena Granström: Läckbergs uppfostringsmetoder bäddar för nya Trump

Att vara människa

Thoreau använder inte vildheten som en negativ definition av sig själv och sin kultur, åtminstone inte på något entydigt sätt – han drar ingen skarp gräns mellan sig och det icke-mänskliga liv som omger honom, tycks snarare längta efter att helt uppgå i det, att finna riktning genom att fullt ut vara människa på samma sätt som räven fullt ut är räv. 

Hans reflektioner gör tydligt att gränsen mellan projektion och verklig mening är omöjlig att dra: Den subjektivitet han anar hos icke-mänskliga varelser må till del vara hans egen, men är inte detta i så fall sant om all subjektivitet som vi tycker oss se?

Handberg använder oförutsägbar som en synonym till vild, och jag tror att ordet är väl valt, även om okontrollerbar kanske kommer ännu närmare; det vilda är inte mitt att förfoga över, det är något annat, till och med när jag möter det inom mig själv. 

 

Kanske är den fråga Handberg egentligen försöker närma sig, om än indirekt, den om vad som utgör ett gott liv.

 

När också själva verkligheten är något vi säger oss kunna konstruera, innebär frånvaron av strukturer skapade av och för människor en vila: från ansvar, och från det egna jaget.

Handbergs omdömen om civilisationen, hans strävan, hans längtan, låter sig inte enkelt skiljas från Thoreaus. Avvisandet av samhället och dess ekonomiska och teknologiska drivkrafter – både vårt eget och det som Thoreau levde i – genomsyrar texten. 

I övrigt blir det aldrig helt tydligt för mig vad Handberg är ute efter: Är det Thoreaus bevekelsegrunder han söker förstå? Eller hans samtid, de inflytelserika intellektuella som omgav honom, hans sannolika homosexualitet? 

 

LÄS MER – Helena Granström: Fysiken är en länk till världar vi bara kan ana

Stjärnhimlen

Kanske är den fråga Handberg egentligen försöker närma sig, om än indirekt, den om vad som utgör ett gott liv: Finns det någon objektiv måttstock för detta, och har den i så fall något att göra med vad det innebär att vara mänsklig?

Jag blev kvar i föreläsningssalen – inte bara dagen för uppropet, utan genom utbildningen, och vidare som doktorand, men utan att tanken på att fly någonsin lämnade mig. 

Mellan terminerna företog jag en tillfällig flykt, i vindskydd, i egenhändigt byggda lövhyddor, under vandring efter vandring, i ensligt belägna stugor, hukande under stjärnhimlen och med uttrar kanande i snön längs bäckravinen utanför. 

Om det var löjeväckande och anakronistiskt var faktiskt helt oväsentligt; jag var mitt i livet – allt liv, något liv, inte ens om det var mitt eget spelade längre någon roll.

 

 

ESSÄ

PETER HANDBERG

Jag ville leva på djupet

Natur & Kultur, 249 s.

 

Helena Granström är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hon har en magisterexamen i teoretisk fysik och en licentiatexamen i matematisk fysik. 

Läs fler texter av Helena Granström här.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!