Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det lyckade uppbrottet

Isabella Löwengrip. Foto: /IBL / /IBL
Sandra Beijer. Foto: /ALL OVER PRESS / /ALL OVER PRESS
Valerie Kyeyune Backström är medarbetare på Expressens kultursida. Foto: OLLE SPORRONG

Skilsmässolitteraturen har flyttat in i bloggosfären.

Valerie Kyeyune Backström funderar över fascinationen när entreprenörer som Isabella Löwengrip och Sandra Beijer gör slut.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Livsstilsbloggar är ytliga. Det är det som är konceptet: Att det man presenteras för är ett tillrättalagt och retuscherat utsnitt av en människas liv. Kanske är det därför det är så fascinerande när fasaden krackelerar, som den gjort för flera storbloggare på sistone. Alla gör slut.

Om de senaste årens kultursidor präglats av skilsmässolitteraturen, ofta sprungen ur ett känt pars verkliga uppbrott som Martina Haags hyllade "Det är något som inte stämmer", våras det nu för dess digitala motsvarighet. Uppbrottsbloggen har sin egna speciella tjusning, lika delar igenkänning och Hänt Extra. Plötsligt tror vi oss se bakom den putsade fasaden, glutta in på människor av kött och blöd, hämndlystna och småsinta, långt bort från polerade dagens outfit. Och till skillnad från litteraturen, där skilsmässan efter redigeringshjulet hos förlaget redan är bearbetad och förbi när den når läsaren, har bloggen den oemotståndliga egenskapen att den händer nu.

Isabella Löwengrip och Odd Spångberg

Men här blir det aldrig smutsigt på riktigt. Även bakom uthängningarna finns det ett syfte, även i att bli dumpad finns en lärdom. Hos Emma Svensson på Elle kan man exempelvis läsa en eat pray love-värdig redogörelse om hur hon överlevde att bli lämnad sex veckor efter bröllopet.

 

LÄS MER: Ebba Witt-Brattströms kärlekskrig har blivit opera 

 

Trogna besökare hade liksom redan räknat ut en begynnande skilsmässa mellan Isabella Löwengrip och Odd Spångberg månader innan de själva gick ut med nyheten. Och trots att det egentligen går emot hela framgångsidealet blir det i Löwengrips värld bara ytterligare ett sätt att visa sig kapabel, en lektion i hur man hanterar motgång. Det är moget och gemensamt och blickar framåt, trots sorgen över delade barnveckor och bodelning. Som det obligatoriska misslyckandet på vägen, det där som alla entreprenörer möter halvvägs till miljonen, den nödvändiga ingrediensen i ett lagom blödigt sommarprat. Bara på exmakens instagram hittar man glimtar av något solkigt: ensamma playstationkvällar, clipart-bilder på nya hemnycklar och småskurna statusar om att han äntligen ska fokusera på sig själv – ”den bortglömda”.

 

Isabella Löwengrips blogg. Foto: Skärmbild

 

Sandra Beijers uppbrott

Bloggarna har en annan finish. Inte ens när det verkligen stormar verkar det rått eller ofiltrerat på riktigt. Sedan november har man kunnat följa den mer nischade storbloggaren Sandra Beijers uppbrott, lika episkt och dramafyllt som en telenovela. Här har exet avhandlats, avpolletterats och hängts ut, läsarna berättar om hur de vill jaga honom ur stan eller spotta på honom på tunnelbanan till glada hejarop. Även om ingen vet exakt vad som hänt vet alla att hans smutsiga byk förtjänar att visas upp för alla med internetuppkoppling.

Det är så smart. För detaljerna släpps så långsamt, historien berättas så utdraget men tätt att man längtar ihjäl sig efter att få veta vad som egentligen hände, vad detta monster egentligen gjort, det som det hintas om men aldrig skrivs ut. När man väl börjar ana att det hela i själva verket är en briljant PR-strategi för boken Beijer skriver är man redan fast.

Jag menar inte att sorgen, vreden eller besvikelsen inte är sann. Men sättet den paketeras på är inte enbart den försmåddas – det är en lika viktig del i influencer-rollen som sponsorer och adlinks. Inte ens smärtan och det förment fula är längre okontrollerade, ingen privat tragedi för intim för att inte kunna omvandlas till kapital, och lönsamt sådant. Sällan har väl bloggarna så höga besökssiffror som när deras hjärtesorg görs till allmängods.

Men vad händer med vår syn på känslor och autenticitet när det onekligen finns pengar att hämta i den personliga tragedin?

Bloggaren framstår nästan som någon perverterad nymoderat dröm, där arbetslivet aldrig tar slut, där gränsen mellan arbete och fritid är permanent utsuddad, och alla aspekter av ens liv går att nätt paketera och kränga.

Men om Bob Hund sjöng om att rea ut sin själ är detta något annat, det är ingen rea, det är en budgivning, en Bukowski-auktion.

Varumärket växer sig starkare.

 

LÄS MER: Brutal realism i Martina Haags skilsmässobok 

 

Valerie Kyeyune Backström är medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!