Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det ljusa löftet om världens undergång

<p>UNDERGÅNG. I Johannesapokalypsen går världen under på det mest fasansfulla och hoppingivande sätt. Illustration ur Dorés bibel.</p>
<p>Dorés bild av det nya Jerusalem.</p>
<p>Döden som Doré såg honom.</p>
<p>GOG. Hitler och Stalin har liknats vid mörkermännen Gog och Magog.</p>
MAGOG. Hitler och Stalin har liknats vid mörkermännen Gog och Magog.

Ingen berättelse om undergången har präglat västerlandets kultur och politik på samma sätt som "Johannes uppenbarelse" i Nya testamentet.

Göran Rosenberg fortsätter Expressen Kulturs sommarserie om apokalypsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DOMEDAGAR

Amanda Svensson om stjärnsmällar i kometens fotspår i Mumindalen.

Jan Gradvall om Cormac McCarthys dystopiska madröm "Vägen".

Valerie Kyeyune Backström om Harry Martinsons "Aniara" och att varje tid har sin sekt.

Daniel Suhonen om filmen "Apocalypse now" med metaforen till det koloniala våldets barbari.

Jonas Gardell om "The walking dead" och en värld där löftet om frälsning upphört att gälla.

Hanna Nordenhök om Andrej Tarkovskijs mästerverk "Offret".

Läs de tidigare delarna i serien. Expressen.se/kultur

"Johannes uppenbarelse" är den sista boken i Nya testamentet och heter på grekiska "Apokalypsis Ioannou", och vad som uppenbaras är världens undergång. Apokalyps betyder egentligen bara uppenbarelse (avtäckning eller avslöjande) men i en kristet färgad språkvärld har undergången tagit namn av sitt uppenbarande. Apokalyps har kommit att betyda världens undergång och i Johannesapokalypsen går världen under på det mest fasansfulla och hoppingivande sätt.

Det sistnämnda inte att förglömma. Ur ruinerna av den förtappade världen reser sig en ny och renad värld för de utvalda som förtjänat den. För dem "[skall] döden inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta."

Undergången är till för de andra, "de fega och otrogna och skändliga, mördare, horkarlar, trollkarlar, avgudadyrkare och alla lögnare, deras plats är i sjön som brinner av eld och svavel...".

 

Det finns andra uppenbarelser av världens undergång, också i Bibeln, men ingen som har satt motsvarande avtryck i västerlandets politik och kultur. Apokalypsens fyra ryttare rider fortfarande (en av dem identifierades nyligen av Jonathan Franzen som Amazons grundare Jeff Bezos). Det sjunde inseglet bryts av både Lammet och Ingmar Bergman och med samma verkan, det blir "tyst i himlen i kanske en halv timme".

"I kanske en halv timme"?! En chockerande brist på precision i apokalyptiska sammanhang. Mera passande hade varit fyra gånger sju minuter. Johannes uppenbarelse excellerar i precisa tidsangivelser och exakta tal, gärna i kombinationer av fyra och sju. Här finns det exakta antalet på de "Guds tjänare" som ska överleva den första undergången (det finns två), "etthundrafyrtiofyra tusen", varken fler eller färre. Jehovas vittnen håller räkningen.

 

Föreställningar om tusenårsriket har djupa rötter i denna text, liksom föreställningar om ett nytt Jerusalem som ska ersätta det gamla, liksom föreställningar om den yttersta striden mot Gog och Magog vid berget Harmagedon. Det senaste tusenårsriket ligger bara 70 år bakom oss. Det nya Jerusalem ruvar tungt över det gamla.

Två nutida amerikanska presidenter, Ronald Reagan och George W Bush, har båda haft Harmagedon på sin karta och man behöver inte vistas länge i de högerkristna miljöer från vilka de lånade politik och retorik för att informeras om vem som för närvarande är Gog eller Magog, och vad som för närvarande är ondskans imperium, och vilka som är tecknen i vår tid.

Ingen som apokalyptiskt oförberedd läser Johannes uppenbarelse kan rimligen finna några som helst tecken i tiden, inte ens med full kännedom om de cirka 300 inombibliska referenser som texten gömmer.

Det hela är mycket surrealistiskt och huvudsakligen obegripligt och vilka mörkermännen Gog och Magog är och vad de står för är omöjligt att läsa sig till, i synnerhet som det i en annan av Bibelns böcker (Hesekiel) står Gog från Magog och det därmed förblir oklart om det rör sig om en person eller två.

Likväl fortplantar sig de båda namnen genom historien i ständigt nya skepnader. I Koranen återkommer de som Yajuj och Majuj och identifieras av muslimska apokalyptiker som Mongolerna. Medeltida judiska apokalyptiker identifierar dem som Goterna eller Germanerna.

 

Martin Luther identifierar dem som Turkarna. Martin Buber i sin allegoriska roman från 1943, "Gog och Magog", låter sina chassidiska protagonister be till Gud att göra Napoleon till Gog (eller Magog) och utlösa den messianska tidens födslovåndor. Vilken sentida Gog eller Magog som Buber vid den tiden hade i tankarna, och vilka apokalyptiska förvillelser han fruktade, är inte svårt att gissa.

Mycket riktigt fanns snart de som i Hitler och Stalin såg både Gog och Magog, och som i Förintelsen såg den messianska tidens födslovåndor och i staten Israels grundande såg den messianska tidens början och i dess krig och kriser fortsatt ser det ena förebudet efter det andra om slaget vid Harmagedon.

"Gog och Magog är på marsch i Mellanöstern", lär George W Bush ha anförtrott Jacques Chirac när han (förgäves) försökte övertala Frankrike att ansluta sig till "de villigas" allians mot Saddam Hussein. Efter den 11 september vilade något apokalyptiskt över kriget mot "terrorn", och i förlängningen över kriget mot Saddam Hussein. Det var ju inga småsaker som kriget skulle åstadkomma. Ett nytt Mellanöstern till att börja med.

 

Och ett nytt Mellanöstern blev det, fast ett helt annat än det som var tänkt, och med helt andra tecken i tiden. Idag marscherar Yajuj och Majuj mot den sista striden vid Dabik, och ISIS har proklamerat tusenårsriket, och hos Gog (eller Magog) i Iran anrikas domedagens vapen.

Mellanöstern är kort sagt apokalyptiskt hårdminerad terräng, tätt apterad med lager på lager av namn, texter och tolkningar som i vissa teckenkonstellationer kan explodera i akuta förväntningar om undergång och pånyttfödelse.

Man kan tycka att de ständigt feltolkade tecknen och den ständigt uteblivna undergången borde ha fått idén att dö ut, men då bortser man från att apokalypsen är en mycket förförisk idé eftersom den förespeglar lösningen på ondskans och lidandets problem. Ytterst genom att ersätta den gamla världen med en ny, vilket i situationer av oförklarlig ondska och stort lidande kan förefalla vissa människor som en god idé.

 

Det är dessutom en idé som inte nödvändigtvis längre är beroende av tron på ett gudomligt ingripande. Medan tron på Gud har försvagats, har tron på Människan stärkts. Tron på människans förmåga att med en väpnad revolution eller två störta den gamla världen i gruset och skapa en ny. Eller att med vetenskapens och högteknologins hjälp spränga det mänskliga livets gamla begränsningar.

I den högteknologiska apokalypsen är det inte bara den fördigitala världen som går under utan också den fördigitala människan, eller i varje fall den människa som Gud eller Naturen eller Evolutionen en gång skapade.

I stället en ny varelse, biologiskt, intellektuellt, politiskt, socialt och moraliskt överlägsen den gamla, i sista hand en cyborg av något slag, genetiskt förädlad, biokemiskt preparerad, digitalt förstärkt, befriad från ondska, sjukdom, smärta och död.

 

Vad som likväl försvinner i den gudlösa apokalypsen är frågan om urvalet. Eller snarare, urvalet förvandlas från en fråga om hur man har levt sitt liv till hur mycket man kan betala för det, från en fråga om rättvisa till en fråga om utbud.

I den gudlösa apokalypsen spelar rättvisan inte längre någon roll för urvalet eftersom ondskans och lidandets avskaffande har förvandlats från ett moraliskt problem till ett tekniskt.

Därmed försvinner också det yttersta syftet med Bibelns apokalypser; att hos de troende (utvalda) hålla hoppet om en högre rättvisa vid liv, också i lägen när någon sådan verkar vara omöjlig att föreställa sig.

 

Jag har svårt att se det hoppet ersättas av piller och kretskort.

Och därmed också svårt att bortse från den fortsatta sprängkraften i den bibliska apokalypsens föreställningar om en bättre värld:

"Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer."

Tecknen i tiden, någon?

 

DOMEDAGAR: En sommarserie om jordens undergång


Amanda Svensson om stjärnsmällar i kometens fotspår i Mumindalen.
Jan Gradvall om Cormac McCarthys dystopiska madröm "Vägen".
Valerie Kyeyune Backström om Harry Martinsons "Aniara" och att varje tid har sin sekt.
Daniel Suhonen om filmen "Apocalypse now" med metaforen till det koloniala våldets barbari.
Jonas Gardell om "The walking dead" och en värld där löftet om frälsning upphört att gälla.
Hanna Nordenhök om Andrej Tarkovskijs mästerverk "Offret".

 

Läs de tidigare delarna i serien på expressen.se/kultur.