Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det litterära mysteriet med Ferrante består

ANSIKTSLÖST. På bokomslagen till den italienska upplagan av Elena Ferrantes Neapelkvartett syns bara ryggarna…Foto: Edizioni
…men i Sverige vänder hon sig om.
<p>Neapel är också en sorts huvudperson i Elena Ferrantes romankvartett.</p>Foto: Shutterstock

Avslöjandet av författaren bakom pseudonymen Elena Ferrante orsakade stort rabalder i den litterära världen.

Annina Rabe läser vidare i Neapelkvartetten och konstaterar att mysteriet sitter i texten, inte personen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

ELENA FERRANTE
Hennes nya namn
Översättning Johanna Hedenberg
Norstedts, 494 s.

När jag i våras första gången läste "Hennes nya namn", del två i Neapelkvartetten, visste jag inte vem pseudonymen bakom Elena Ferrante var. När jag nu läste om den visste jag det. Det förändrade absolut ingenting.

För den som följt med i italiensk press kommer det inte som någon större överraskning att det visat sig vara översättaren Anita Raja som ligger bakom Ferrantes författarskap. Raja, liksom hennes författarmake Domenico Starnone, har båda varit heta namn i spekulationerna redan från början. Jag tvivlar på att det kommer att ha någon som helst betydelse för majoriteten av de hundratusentals människor som läser hennes böcker.

 

LÄS MER: Elena Ferrante erövrar världen med sina böcker

Ferrantes riktiga identitet

Personligen tycker jag att reaktionerna på avslöjandet är betydligt intressantare än själva upptäckten. Många har upprörts av avslöjandet, bland annat Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius, som skriver att det inte bara är skamligt respektlöst gentemot författarens önskan om anonymitet, utan att det också "tar död på ett sällsynt litterärt mysterium, där läsarna för en gångs skull har fått närma sig romaner utan att förhålla sig till författarens verkliga person".

Det första kan jag möjligen hålla med om, men jag förstår inte på vilket sätt det skulle förändra läsningen av Ferrantes böcker att man nu vet att det är en tämligen okänd kvinnlig översättare i 60-årsåldern som har skrivit böckerna? Det är väl ändå inte där det litterära mysteriet sitter?

Helt anonym har hon heller inte varit fram till nu: Ferrante har hela tiden varit frikostig med skriftliga intervjuer. Hon borde även fortsättningsvis kunna undvika att visa sig offentligt, sitta i tv-soffor eller ha ett eget Instagramkonto. Som författare går det fortfarande att vara relativt anonym om man verkligen vill det. Det är lätt att sympatisera med Ferrantes ovilja att delta i den litterära offentligheten men kom igen, hon är ju inte direkt Justin Bieber.

 

LÄS MER: Ferrante-bråket visar hur olika kändisskapet slår

Katastrofalt äktenskap

I "Hennes nya namn" har de två väninnorna Lila och Elena nått de sena tonåren. Här fördjupas framför allt klassproblematiken, och vänskapen mellan de två flickorna kompliceras ytterligare då deras liv tar sig alltmer disparata vägar. Lila har ingått ett katastrofalt äktenskap med den förmögne livsmedelsbutiksägaren Stefano som redan på bröllopsnatten misshandlar henne svårt.

Elena fortsätter sina studier men kan inte befria sig från tanken att det är Lila som är det verkliga geniet. Kanske är det så, kanske stämmer det faktiskt inte alls. Ett genomgående tema i hela kvartetten är just dessa roller som en gång ingåtts i barndomen, och som envisas med att leva kvar trots att förhållandena ändras. Inte minst gäller detta det konstnärliga skapandet, som får allt större betydelse.

Lila är inte en lätt vän att ha. Hon är ofta elak och sveken är många, framför allt då hon inleder ett förhållande med Elenas stora kärlek medan Elena själv förlorar oskulden med hans gubbsjuka pappa. Det är en balansakt av Ferrante att trovärdigt skildra hur denna vänskap ändå kan hållas vid liv trots de uppenbara olikheterna.

Denna del går lite på tomgång ibland, den långa sekvens då flickorna är på Ischia hade kunnat stramas upp lite. Trots detta förtydligar del två det som gör denna serie så unik: det subtila skildrandet av terrorbalansen i en vänskap, klasskillnaderna och det djupt rotade patriarkala systemet. Och, kan jag avslöja, det blir ännu bättre i de kommande delarna.

Kort sagt: det litterära mysteriet består, trots att vi nu vet vem "Elena Ferrante" är.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.