Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det känns som att kliva in i ett hjärta

Conny Karlsson Lundgren, "Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes)", 2021.
Foto: Eric de Keizer
Hanna Johansson.
Foto: HENRIK JANSSON

Den elfte upplagan av Göteborgsbiennalen handlar på många olika sätt om förändring.

Hanna Johansson upplever att verken riktar om blicken och låter den dröja i detaljerna. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I den andra delen av Göteborgs internationella konstbiennal – den första, mindre, öppnade i juni – finns ett verk jag kände mig tvungen att återvända till efter pressvisningen: Conny Karlsson Lundgrens tvåkanaliga film ”Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes)”. Den är installerad i det dunkla, tysta, innersta rummet på Göteborgs konsthall. När man slår sig ned framför skärmarna får man en känsla av att ha gått in i ett hjärta. 

Det är ömt, märkligt trösterikt, och samtidigt så oerhört vemodigt.

Filmen utgår från resejournaler skrivna 1977 av fyra unga män ur föreningen Röda bögar, som rest från Göteborg till södra Frankrike för att delta i ett internationellt frigörelseläger. De vill åstadkomma förändring, både av sig själva och av världen, men av journalanteckningarna framgår att det är svårt. Rösterna som hörs i filmen läser mjukt, ibland nästan trevande, medan folktomma filmbilder av hus, dammiga vägar och tunga vindruvsklasar då och då avbryts av korniga, gamla fotografier som klickas in på diabildsvis. Där är människorna nakna i solen, vackra, unga, försvunna nu eller hemma någonstans men helt osynliga i det landskap där de upplevde så omvälvande känslor för mer än fyrtio år sedan. Det är ömt, märkligt trösterikt, och samtidigt så oerhört vemodigt.

Franska tomten i Göteborg.
Foto: Hendrik Zeitler

”Förändring” är ett ord som nämns flera gånger på den elfte upplagan av Göteborgsbiennalen, ibland på ett sätt som verkar lite svepande och vagt. Men i väggtexten som välkomnar besökarna till biennalens olika utställningsplatser fanns en helt specifik fråga, en som varit central för curatorn Lisa Rosendahls arbete med de två senaste upplagorna av biennalen: ”Förändras vårt sätt att tänka på Göteborg om vi betraktar staden utifrån Franska tomten och dess koloniala historia?” 

Förändringen kan vara att förstöra.

Ja, skulle jag svara på den frågan. I den mån jag någonsin tänkte på Göteborg fram tills för tre år sedan, då jag flyttade hit, tänkte jag bara på att Göteborg inte var Stockholm. Jag reflekterade inte särskilt mycket över stadens plats i Sverige, än mindre i världen. Men biennalen 2019 aktiverade en ny uppmärksamhet på stadens historia och hur den tog sig uttryck i arkitekturen och konsten, och de bästa verken här – dit hör, utöver ”Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes)”, också Lisa Tans ”Lilla Petra”, Salad Hilowles ”Untitled (En resa från förr)” och Damla Kilickirans ”On sense and glyphs” – arbetar på ett liknande sätt med att rikta om blicken och låta den dröja i detaljerna. 

Förändringen kan vara att förstöra; den kan vara något att famla efter men aldrig nå, eller någonting som händer mot ens vilja, inte nödvändigtvis av godo. Kanske inte en ”sea change”, alltså en omedelbar, oväntad och till synes magisk totalförändring. Men en krusning, en liten reva i tiden.


KONST

Göteborgs internationella konstbiennal, del 2

The ghost ship and the sea change

Till 21/11


Hanna Johansson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes debutroman är ”Antiken”. 



”Man är äcklig om man tänker så”

https://embed.radioplay.io?id=91531&country_iso=se

Jan Emanuel Johansson berättar om hur han blev Aftonbladets statsministerkandidat. Dessutom: den gränslösa pressisen och Croneman vs Gad. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.