Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Riksteatern, det här var var en kär dal!

Nina Rudawski, Lisette Pagler, Maria Salah, Elin Skarin, Paula Sundberg Foto: Markus Gårder
Lisette Pagler, Nina Rudawski, Andrea Björkholm, Elin Skarin, Paula Sundberg Foto: Markus Gårder
Paula Sundberg, Elin Skarin, Lisette Pagler Foto: Markus Gårder

Kvinnorna äger på Riksteatern i höst!

Förutom den humoristiskt feministiska "Fäboland" blir "Tjärdalen" angelägen med kvinnor i alla roller.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag kan knappt läsa bondskan i Sara Lidmans "Tjärdalen" utan att höra Mammas nya kille (Klungan) skrika på västerbottniska i öronen. Men Riksteaterns uppsättning tar det lugnt med det dialektala. Där är Lidmans mustigheter både urtvättade och blekta. Nu doftar språket rent som den nystrukna bomullen i ensemblens utanpåskjortor.

I Riksteaterns dramatisering hälsar Sara Lidman själv välkommen på finlandssvenska. Hon är berättaren i Andrea Björkholms gängliga gestalt i de typiska Sara-kläderna: stubbfrillan, polotröjan och arbetarskjortan. Föreställningen lägger så att säga bort titlarna. Den lägger bort könen också för den delen. Alla skådespelare är kvinnor - ett elegant och okommenterat sätt att kasta ljus på byns patriarkat.

Den ansiktslösa främlingen

Vad vi ser är kollektivets relation till den ansiktslösa främlingen, han som ligger med brutet ben och lider. Vi ser svassandet för byns krösus. Pliktens relation till njutningen. Bybornas gemensamma samvetsskuld och kyrkan som ömsom eldar på mobben, ömsom vänder den ryggen. Rollerna går sömlöst in och ut ur varandra i Carolina Frände och Joakim Rindås regi.

I centrum står den karismatiska Petrus (Maria Salah), som gör entré sist av alla, tar in publiken, solar sig i uppmärksamheten. Drar en rolig historia och skrattar mest av alla. Man kan inte ta ögonen från Petrus, hur han tar dramatiken kring djuren på gården, kravbrevet från banken, ångesten över olika förbiseenden. Allt detta rister i Salahs sammanbitna uppenbarelse och blir ringar på vattnet i ensemblen. Ingen nämnd ingen glömd.

Ossi Niskala har koreograferat så bra att det inte syns. Jonas Svennem från Winhill/Losehill har komponerat så att det är som Sara Lidman går på Umeås gator i dag och Jenny Kronberg har klätt ensemblen bekvämt i vida jeans och luftiga skjortor. Scenen i trä med kvisthål.

Byns syndabock

En tjärdal är, för den som inte fått Lidman med modersmjölken, ingen geografisk plats utan ett sätt att utvinna tjära genom att bränna en perfekt anpassad stapel av rötter, tallved och mossa. I inledningen ska Nils gå och fjutta på dalen, men upptäcker att Räven (som han kallas misstänkt för ofoget i byn) ligger i kläm under den rasade tjärdalen. Att vinterns inkomst gått till spillo är viktigare än att en människa lider, byns syndabock. Rävens människovärde ifrågasätts. Det behövs inte mycket innan alla vet vem det är som ligger där med brutet ben, utan läkarvård. Det är precis lagom antytt. Alla tror de gör så gott de kan, men det räcker liksom inte.

Som texten lyder i slutsången: "Såvitt man bor i en by måste man bry sig".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!