KRÖNIKA | FOTBOLLS-VM. Fotboll kan uppskattas på så många olika nivåer. Jag älskar hur en hel nation kommer samman och ställer sig bakom sitt lag, hur alla bänkar sig framför tv-apparaterna i stugorna, såväl hemmakommentatorerna som kan allt och oavbrutet delar med sig av sin expertkunskap, som alla de som bara tittar vid stora mästerskap. Det är okej. Vi gör det tillsammans.
Jag erkänner villigt att jag sitter i landslagströja och en löjlig blågul peruk framför tv:n och skriker sönder rösten när det hettar till i matcherna. Under Tysklandsmatchens andra halvlek lånade jag ut peruken till grannpojken och jag utesluter inte att det kan ha påverkat utgången, så nu senast mot Mexiko vågade jag inte vara utan peruken en sekund (= vi vann!) och tro mig, jag är knappast ensam om att ha vidskepliga ritualer framför teveapparaten i ett hjälplöst försök att supporta mitt lag.
Något som särskilt fascinerar mig är hur svenska fotbollslandslaget kan läsas som sagan om Sverige, eller kanske en fantasi om Sverige som handlar om lagarbete, gemenskap och samhörighet. Vårt landslag är ett lag egentligen helt utan stora stjärnor, men vi segrar ändå, mot alla odds, för att vi inte ger upp utan envist kämpar på också när det är som motigast, vi reser oss igen.
LÄS MER – Jonas Gardell: Så njuter vi av fotbolls-VM utan att bli Putins lakejer
Systemkollapsens landslag
Om segern i gruppspelet var ett mirakel, så var det ett mirakel som skedde för att alla solidariskt jobbade arslet för det, i stället för att bara gnälla och hitta någon att skylla på.
Och just det är den saga jag vill ta med mig från detta VM.
Att vi kan klara det. Om vi håller ihop. Om vi jobbar tillsammans. Om vi är ett lag och inte bara en hop med enskilda stjärnor.
De senaste åren har vårt land gång på gång beskrivits som på gränsen till systemkollaps. Man har målat upp en mörk och pessimistisk bild om en nation på väg att störta ner i avgrunden, en dyster saga med ett dramatiskt och olyckligt slut.
Som sedan verkade förverkligas i matchen mot Tyskland när segermålet gjordes med bara sekunder kvar av matchen. Vi var många som gick till sängs den kvällen liksom chockade av den brutala vändning berättelsen hade tagit. Det var som en grekisk tragedi med hjältarna slagna och det hjälpte inte hur hårt de än kämpat. Och under mörkrets timmar spreds hatet i sociala medier och kommentarfält, och de som hämtar näring ur de mörka sagorna pekade ut en ensam spelare som syndabock, en spelare som man inte ansåg var svensk nog.
Att Sverige förlorat var invandrarens fel.
LÄS MER – Jens Liljestrand: Rätten att vända Sverige ryggen är det finaste vi har
"Fuck rasism!"
Men då skedde det som kan ske i en saga. Hela landslaget ställde sig bakom den utpekade spelaren och sade tydligt ”Fuck rasism!” Och inte bara landslaget, i stort sett hela nationen sade ifrån. Alla vi i landslagströjor och löjliga blågula peruker, alla hemmakommentatorer, alla tillfälliga fotbollsälskare, alla som med rätta tycker att så här gör vi faktiskt inte i Sverige. Hashtagen blev det enkla #viärsverige.
Vi är Sverige!
Kärleksbombningen blev monumental. Och vad vi gjorde var att vi tacka. Vi tackade Jimmy Durmaz för allt han gjort för Sverige och svensk fotboll, vi tackade alla i landslaget, också om vi kanske förlorat.
Och om det var det eller något annat som svetsade dem samman, men på något magiskt sätt lyckades killarna trots det snöpliga nederlaget gå starkare in i ödesmatchen mot Mexiko.
Jag vet förresten inte om ni tänkte på att det inte var Augustinssons förvisso fina 1-0-mål på returen som på allvar frälste oss i stugorna, det var Granqvists straff.
Trots protester från publiken, trots att både målvakten och andra av de mexikanska spelarna försökte psyka honom, stod han bara där, stor, trygg och blond, som en nordisk jävla fura, och med en ostajlad frisyr som mest såg ut som ett sovrufs, ärligt talat liknar Granqvist mest drängen Alfred i Astrid Lindgrens "Emil i Lönneberga", han är ”du och jag Alfred, du och jag”!
Det är du och jag Alfred
Och sedan satte han den!
Han inte bara satte den, han satte den fan i krysset, han satt den så mycket i krysset att man måste hitta ett nytt ord för att sätta den i krysset efter det här.
Och det var då, kan jag berätta, som jublet på allvar bröt ut hemma i stugorna i Svea Rikes land.
Befrielsen. Frälsningen. Som vi älskade honom i det ögonblicket, Granen!
”Du och jag Alfred, du och jag!” ”Tror jag det, Emil, du och jag!”
Vi är Sverige och vi hör ihop med varandra.
För det var inte Granqvists seger. Det var lagets. Det var allas.
Sällan har man sett landslaget jobba så beslutsamt ihop, och vad de gjorde med sin fantastiska 3-0-seger var att berätta en saga om Sverige som vi de sista åren alltför ofta glömt och som vi borde berätta mycket oftare.
Att vi faktiskt är ett land som vinner.
Att Sverige kan vara en lycklig saga med lyckligt slut.
Om vi vill det. Om vi kämpar tillsammans för det.
Vi segrar tillsammans
Ingen gång i historien har Sverige varit rikare än nu, friskare än nu, friare än nu, mer jämställt än nu, lyckligare än nu. Aldrig har vi haft det så bra.
Vi är en nation som rest oss ur fattigdom och armod och ofrihet, och vi gjorde det tillsammans. Frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen, arbetarrörelsen.
Om vi nödvändigt ska peka ut det svenska så hittar vi det svenska där.
Jodå, svårigheter saknas inte och det händer att vi släpper in baklängesmål på övertid. Men optimismen som fotbollslandslaget visar upp, beslutsamheten att klara det och viljan att vara ett lag som kämpar tillsammans – det är en svensk saga som i alla fall jag kommer berätta för barn och barnbarn.
Också om vi förlorar mot Schweiz nu på tisdag. Det gör egentligen ingen skillnad för berättelsen.
För segrar vi gör vi det tillsammans. Förlorar vi gör vi det tillsammans.
Nyckelordet är tillsammans.
Vi ska klara det här.
Tillsammans.
För vi är Sverige.
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.