Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det har blivit vår skyldighet att ta hand om grabben

Svante Weyler, förläggare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: ANNA HÃ¥LLAMS / EXPRESSEN / ANNA HÅLLAMS / EXPRESSEN

Svante Weyler berättar om en ensamkommande pojke och kräver en anständig politik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En grabb har just gått på sommarlov i förorten. Åttan är avklarad. Eller snarare introduktionen till åttan. Grabben kom hit i november 2015, från Iran, över Medelhavet, i gummibåt.  Till Iran hade han skickats av sin pappa, för att försörja familjen. De är afghanska hazarer, det vill säga shiamuslimer, inte så väl sedda i det som anses vara hans hemland, för att uttrycka det milt.

Den här grabben har behandlats som alla andra som kom den där hösten, det vill säga väl i alla formella avseenden. Han har en socialsekreterare, en advokat, en plats i ett familjehem, en plats i en skola där man anstränger sig för att han ska lära sig svenska, syslöjd, hemkunskap, och helst resten också. Och han har en god man, det är jag. Det är en imponerande ansträngning som den svenska staten gör. Den kan man vara stolt över.

590 dagars väntetid

Det finns bara ett problem, men det är stort. Han vet inte om han får stanna. 

Det tog 530 dagar innan han kallades till intervju hos Migrationsverket. Sen dess har det gått ytterligare 60 dagar, sammanlagt har han alltså varit här i 590 dagar. Genomsnittstiden för behandlingen av asylansökan är just nu 420 dagar. Den har inte minskat under detta år, snarare ökat.

Grabben har under tiden uppmanats att sköta sig, att plugga på, det kan vara avgörande för Migrationsverkets beslut om man ska tolka inställningen hos åtminstone det ena regeringspartiet. Det är också vad jag sagt till honom, både för att jag anser att det är viktiga dygder, och för att motivera honom. Grabben har inte gått i skola alls förut, det kan behövas lite extra motivation för att ta sig in i Sverige då.

Vad som händer i Afghanistan kan han ju inte påverka, och han har ingen kontakt med sin familj, vet inte ens var den nu finns, säger han. Om Migrationsverket beslutar att sända honom åter måste de samtidigt tala om vem som ska ta emot honom. Åldersfrågan var inte intressant att diskutera, sa tjänstemannen på Migrationsverket som gjorde intervjun. Officiellt betraktad som barn, om vi rätt ska förstå ointresset för hans ålder. Nu återstår bara att vänta och se om hans asylskäl bedöms som tillräckligt starka eller om det anses omöjligt att sända honom tillbaka. Ingen kan säga hur länge till han ska vänta, det lönar sig inte att fråga Migrationsverket, tro mig.

 

LÄS MER – Martina Montelius: Jag hoppas att framtiden dömer oss hårt för utvisningarna

 

Paradox i svensk flyktingpolitik

Oavsett vad man tycker om Migrationsverkets tolkning av svensk flykting- och invandringspolitik eller deras definition av krigs- respektive fredszoner i Afghanistan, så kan man inte förneka det faktum att det är på den svenska statens uppmaning som han nu väntat i 590 dagar. Med en annan politik skulle han kunnat avvisas redan vid gränsen, eller satts i något slags läger och antingen accepterats eller skickats i väg efter en kort undersökning av asylskälen, så går det ju till på andra håll i Europa. Vi har i stället bestämt i god politisk ordning att det ska gå anständigt till, men vad innebär det när anständigheten tar mer än ett och ett halvt år av en ung människas liv? Då måste man ställa sig frågan: Uppstår inte en moralisk skyldighet att ta hand om en grabb som vi låtit vänta så länge på besked och under tiden ivrigt uppmanat till integration? 

Den bräckliga enigheten om svensk flyktingpolitik bygger ju på en politisk paradox: vi belönar ansträngningar för integration med tillfälliga uppehållstillstånd. Det kan inte bara vara min myndling som frågar sig när slutexamen infaller och vilka prestationer som då kommer att bedömas för att avgöra om det tillfälliga ska bli permanent.

 

LÄS MER – Jonas Gardell: Hur bögig måste en bög vara för att bli trodd av Migrationsverket?

 

Den svenska staten har ibland visat sig beredd att ta ansvar för felgrepp i historien trots att det inte begåtts formella fel. Så gjorde staten nyligen med barnen som farit illa i fosterhem, så har man resonerat kring de tvångssteriliserade. En stat kan fatta beslut på moralisk grund, det är kanske på så sätt som staten upprätthåller sin anständighet?

Är inte fallet med de många ensamkommande barnen från hösten 2015 just ett sånt fall? Är inte den här grabben och de andra värda en amnesti så att allt tjatet – mitt och statens –  om att plugga och sköta sig och integrera sig i Sverige inte längre behöver bygga på en skör förhoppning? Jag kräver ingen ny flyktingpolitik, jag kräver bara anständighet.

 

LÄS MER: Katia Wagners bok nyanserar bilden av ensamkommande pojkar

 

Svante Weyler är förläggare och medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!