Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det här är konst som kan förändra världen

Andreas Eriksson, "Weissensee No. 2", 2017.
Hanna Johansson.Foto: HENRIK JANSSON

Andreas Erikssons storskaliga måleri frammanar ett tillstånd liknande det man kan uppleva inför ett hav eller en skog. 

Hanna Johansson besöker Nordiska akvarellmuseet och ser en konst som uppmanar till närvaro.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Andreas Erikssons måleri fick mig en gång i tiden att se trädstammar på ett nytt sätt. Eller: det fick mig att se trädstammar överhuvudtaget. Länge hade jag en känsla inför naturen att den var otillgänglig och måste översättas, ”hotfull” inte i bemärkelsen farlig utan snarare överlägsen och stängd.

Men efter att ha sett hans utställning på Galleri Riis i Stockholm 2013 förändrades det. När jag året därpå passerade en ek på Johannes kyrkogård – stammen nästan svart men rödaktig under barken, grönspräcklig av lavar – såg jag någonting jag aldrig hade sett förut.

Ofta frammanar Erikssons storskaliga måleri ett tillstånd liknande det man kan uppleva inför ett hav eller en skog. Samma intensiva skönhetsupplevelse och liksom stillsamma vanmakt: varför är det vackert?

Fastän hans konst brukar kallas för landskapsmåleri påminner dukarnas höga format snarare om porträttmåleri i helfigur, en form som motsvaras av människan som betraktar dem. Oavsett om det rör sig om måleri, gipsrelief eller textil är blicken hos Eriksson alltid omsorgsfull och uppmärksam.

Att betrakta väven känns inte passivt, snarare som en förlängning av den rörelse som präglar hela utställningen.

I utställningen ”Från skiss till vävnad” på Nordiska akvarellmuseet är det linet som ägnas denna uppmärksamma blick, med arbeten som färdigställts under flera års tid i samarbete med fem vävare (Maria Andersson, Sara Eriksson, Siri Pettersson, Katja Beckman och Ben Smith).

Mitt på golvet i det första, lilla utställningsrummet står en vävstol där Sara Eriksson kommer att arbeta med ett nytt verk under fyra veckor från och med utställningens öppnande. Där finns akvareller utan glas eller ram, montrar med utkast och prover. Skisserna till vävarna liknar flygfoton eller orienteringskartor med sina oregelbundna fält, en långsynt landskapsassociation.

Detta skarpt upplysta och livliga rum öppnar sig mot det större, mörkare, mer sakrala rum där tio stora och fem mindre vävar hänger på väggarna. Linets ursprung, jordmånen där det har växt och metoden för att spinna och sedan väva den, ger skiftningar i färg och struktur som får ytorna att på långt håll påminna om plataners stammar.

På nära håll uppträder andra saker, som de pixliga hålrummen i väven där ett fält slutar och ett annat tar vid, eller de individuella fältens färger som det ligger nära till hands att fästa vid andra saker i naturen. Torrt gräs, havre, lökskal, skägglav. Ögat vill vandra.

Att betrakta väven känns inte passivt, snarare som en förlängning av den rörelse som präglar hela utställningen – materialets metamorfoser, gaffeln som trycker väften på plats, idén som blir form. Det är konst som förändrar världen, eller med en inte fullt så laddad formulering: utvidgar världen och uppmanar till närvaro.

 

KONST

Andreas Eriksson

Från skiss till vävnad

Nordiska akvarellmuseet, Skärhamn

Till 31/1 2021

 

Hanna Johansson är medarbetare på Expressens kultursida.