Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det här är inte konst

Anna Odell. Foto: Anna Odell

Marianne Lindberg De Geer undrar när alla publicister blev konstkritiker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kommer ni ihåg hur konstnären Anna Odell fick löpa gatlopp i medierna när hennes examensverk "Okänd kvinna" visades? Det var våren 2009.

Odell betraktades som en ligist som stulit blöjpengar av gamla, kostat samhället pengar och kränkt psykpersonalen. Psykiatrikern David Eberhard, som själv hånar de kränkta i sin bok "Ingen tar skit i de lättkränktas land" (Prisma, 2009), var så till den grad kränkt att han släppte både tystnadsplikt och läkaretik och tyckte dessutom att konstnären skulle gå och klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb.

Alla som diskuterade var eniga: detta var, om man utlämnade allt annat; dålig konst. Eller inte alls konst. Sveriges konstkritikerkår hade än en gång utökats med amatörtyckare, från politiker till religiösa ledare och akademiker. Odell fälldes i domstol för oredligt förfarande och våldsamt motstånd.

Elisabeth Ohlsson Wallin. Foto: Foto: Martina Huber

Konst och satir har varit och är viktigt för att förstå och blottlägga maktförhållanden. I Sverige har vi haft en stolt men motarbetad satirisk tradition. Ett exempel är Peter Dahls "Liberalismens genombrott i societeten" (1970), en målning föreställande en festkväll där en kvinna lyfter på sidenklänningen och blottar sitt kön. Pilen riktades mot dåvarande prinsessan Sibylla, som Dahl ansåg hade nazisympatier. Verket beslagtogs men åklagaren hittade sedan inget lämpligt lagrum och målningen lämnades tillbaka.

Efter Vilks, nu senast och ännu pågående, står Elisabeth Ohlson Wallin vid skampålen.

Hon har gjort ett numera rikskänt kollage. Kung Carl Gustaf med vänner äter pizza från en naken Camilla Henemarks kropp medan drottning Silvia på knä sopar ett nazikors under mattan.

 

Vad har dessa konstnärers bilder gemensamt förutom det uppenbara? Jo, att alla dessa tyckare menar att formen är fel, att det är dålig konst. Som för att visa hur storslaget publicisten ser sin kamp för yttrandefriheten:

Jag är villig att dö för konstnärens rätt att uttrycka sig. Se så storstilat jag handlar! Men detta är inte konst om ni frågar mig.

Sen när blev alla ansvariga utgivare konstkritiker?

 

Marianne Lindberg De Geer

kulturen@expressen.se

 

Marianne Lindberg De Geer är konstnär.