Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det här är hbtq-rörelsens stora skapelseberättelse

Berättelsen om Stonewallupproren handlar om en brokig men generös gemenskap. 

Hanna Johansson betraktar en mångfacetterad motståndsrörelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PRIDE. Stonewallupproren i New York 1969 har tjänat som ett slags skapelseberättelse för den moderna hbtq-rättighetsrörelsen. Sådana berättelser är ofta magiska och kaotiska – människan som föds ur lera eller ett revben, det djupa mörkret före och ljuset efteråt – och den här är inget undantag.

Historien lyder: natten till den 28 juni gjorde polisen ett tillslag mot den maffiaägda baren Stonewall Inn, vars klientel utgjordes av några av de mest marginaliserade och sårbara inom hbtq-communityt: butchflator, transpersoner, feminina bögar, prostituerade, hemlösa ungdomar. Trakasserier från polisen var rutin, men av någon anledning var något annorlunda just den här natten. Tillslaget möttes av protester som kom att pågå i flera dagar. Ur askan efter upproren uppstod flera aktivistgrupper och på årsdagen 1970 organiserades demonstrationståg för hbtq-personers rättigheter i flera städer, de första versionerna av Pride.

Det finns flera versioner, flera vittnesmål om vad som var det exakta startskottet för protesterna. En av de versionerna – en av de mest förföriska, en bra story, oavsett om den är sann eller ej – är att Stormé Delarverie, en svart butch och drag king som befann sig på baren den kvällen, blev knuffad av en polis och instinktivt slog honom till marken.

Inte, som många lesbiska öden jag stötte på som yngre, en historia om att dö av ensamhet.

Egentligen är inte huvudsaken när det kommer till Stonewallupproren vem som ”började”, något som Morgan M. Page har argumenterat för i en text i The Nation. Ändå är jag förtjust i historien om Stormé Delarverie, en person som var svart, butch, lesbisk, som använde omväxlande feminina och maskulina pronomen under sin livstid. Som brukade patrullera gatorna och barerna i Greenwich Village på 80- och 90-talet som en självutnämnd beskyddare av lesbiska i kvarteret (hen kallade dem sina ”baby girls”), som ett förkroppsligande av den särskilda sorts generationsöverskridande blandning av hårdhet och ömhet som är så påtaglig inom delar av gaycommunityt. Denna människa i centrum av historien, inte i utkanten av den.

Dessutom är det så snyggt symboliskt, så David och Goliat-aktigt, en historia om att bokstavligen slå tillbaka, en historia om att vinna. Inte, som många lesbiska öden jag stötte på som yngre, en historia om att dö av ensamhet. Det är något skamlöst och självklart i rörelsen, slaget som Delarverie med egna ord beskrev som ”instinktivt”. Men denna rörelse kom inte från ingenstans. Någonting ledde fram till denna sommarnatt och någonting – ett sammanhang, ett begär – ledde Stormé Delarverie till Stonewall Inn.

Miss Stormé de Larverie.Foto: Wikimedia commons.

På 50- och 60-talen hade hen varit MC för en dragrevy, ”Jewel box review”, klädd i välsittande kostym och ofta tunn mustasch. De flesta och mest välkända bilderna på Stormé Delarverie kommer från den tiden. Som Diane Arbus fotografi ”Miss Stormé de Larverie, the lady who appears to be a gentleman” från 1961, ett svartvitt foto där Delarverie sitter på en bänk, liksom roat framåtlutad med ena benet över det andra och en cigarett mellan fingrarna. Det finns – som ofta hos Diane Arbus – något återhållet upprymt över fotografiets lite krassa titel, ”hemligheten” som den omedelbart avslöjar: att personen som verkar vara en elegant ung man i själva verket är någon annan.

Vi vet inte vem som kastade den första tegelstenen eller det första shotsglaset, vem som utdelade det första eller det avgörande slaget.

Förra året, runt femtioårsdagen av händelserna på Stonewall Inn, skrev poeten Eileen Myles om detta fotografi i Harper’s magazine. Myles refererade till Delarverie med maskulina pronomen, vilket väckte reaktioner. Texten plockades upp av The Velvet Chronicle, en publikation som kanske är mest känd för att ha tagit författaren J K  Rowling i försvar efter att hon skrivit flera transfoba tweets och som genomsyras av idén om att cislesbiska och transpersoner ligger i konflikt med varandra. Myles, menade de, försökte ”skriva om historien”; Delarverie var butch och skulle därför inte ha kunnat använda maskulina pronomen för att beskriva sig själv. Ett påstående lika falskt som det är anakronistiskt. Men om det finns en transfobisk poäng att plocka under täckmantel av att ta lesbiska i försvar kan man tyvärr räkna med att någon kommer att göra det.

Ur ”The death and life of Marsha P Johnson”, , 2017. ©Foto: ©Netflix/Courtesy Everett Collection

Och konflikten illustrerar den strid som periodvis har blossat upp mellan olika positioner om hbtq-frigörelsekampens historia, den som också visar sig i historieskrivningen om Stonewallupproren: vem var det som började? Kanske Stormé Delarverie. Kanske Marsha P. Johnson, kanske Sylvia Rivera, kanske Jackie Hormona

Det är mer komplicerat än historien om en ensam hjälte som förändrar världen i en enda rörelse, stökigare, svårare.

Vi vet inte vem som kastade den första tegelstenen eller det första shotglaset, vem som utdelade det första eller det avgörande slaget. Vad vi däremot med säkerhet vet är att de senare skulle komma att grunda och vara aktiva i GLF (Gay Liberation Front) och STAR (Street Transvestite Action Revolutionaries), att de skulle komma att bli viktiga aktörer inom den växande och allt mer organiserade hbtq-rörelsen fram till sin (i Marsha P. Johnsons och Sylvia Riveras fall för tidiga) död. 

Sylvia Rivera i dokumentären om Marsha P. Johnson.Foto: ©Netflix/Courtesy Everett Collection

Det känns meningsfullt att Stormé Delarverie mot slutet av sitt liv, när hen i flera år hade lidit av problem med hemlöshet och sjukdom, togs om hand av den fyrtio år yngre ägaren till en lesbisk bar där hen hade jobbat som säkerhetsvakt under 90-talet. 

Historien om Stormé Delarveries liv är med andra ord historien om någon som fanns mitt i gemenskapen, på barerna och mötesplatserna som var en förutsättning för att organisering och aktivism skulle kunna födas. Och om en gemenskap som gav tillbaka, som pågick efter och runtomkring det där mytologiska första slaget. Om många röster, många händer. Det är mer komplicerat än historien om en ensam hjälte som förändrar världen i en enda rörelse, stökigare, svårare. Men det har en särskild skönhet. 

 

Hanna Johansson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.