KULTURDEBATT. Hur mår det första könet egentligen? På sina håll tycks det vara illa ställt med självförtroendet. I kultursfären hittar vi männen som hatar sig själva: här strösslas det duktigt med begrepp som ”toxisk maskulinitet”. Självföraktet är monumentalt och upphöjt till ny norm. Andrés Stoopendaal beskriver i sitt bidrag i Aftonbladets artikelserie om ”mannen” hur det manliga självföraktet i det närmaste förvandlats till ett krav, en nödvändighet, för att få access till vänsterintellektuella finmiljöer. På andra arenor är självförtroendet ännu i topp. Utan vidare betänklighet skrockas det grabbigt och självgott, helst åt kvinnor. Genusperspektiv är inte något man anlägger, utan något man tar avstånd ifrån eller driver med. Det kan visst vara roligt, men också tröttsamt och misogynt.
Det hela är farsartat. Varken späkelse, självömkan eller flabb på andras bekostnad är produktivt eller attraktivt.
Och så har vi den trasige mannen; han som svikit barnen och lämnat alla kvinnor, betett sig som ett svin, men som ändå tycker mest synd om sig själv. Kvinnan, alltid ett medel, nyttjas både som fiende och frälsning. Inget är egentligen nytt i dessa bekännelser. Det förvånansvärda är att kombinationen av bikt, destruktivitet och oförminskad självfixering får ta sådant utrymme i en tid, då all slags manspread annars fnyses åt. Men med offerkoftan påsatt erbjuds han, precis som Stoopendaals analys föreslår, både biktbås och tv-soffa.
Det hela är farsartat. Varken späkelse, självömkan eller flabb på andras bekostnad är produktivt eller attraktivt. Kabinettet av dessa förvridna versioner av manlighet får oss att längta efter vanliga, vuxna män. Finns några sådana kvar i offentligheten?
Camille Paglia skulle sannolikt svara nej. Redan 2013 förklarade hon att det rådde ”ett krig mot män och pojkar”. Hon menade att vi befinner oss i en maskulinitetskollaps, fylld av män som varken klarar av att förhålla sig till sin egen maskulinitet eller till kvinnor. Paglia sparade inte på krutet när hon kritiserade samtidens ”feminiserade” kultur i en intervju i Wall Street Journal. ”What you´re seeing is how a civilization commits suicide”, förkunnade hon frankt. Paglia, lesbisk feminist och professor, menar att pojkar kastreras mentalt i mycket späd ålder.
Man behöver inte köpa Paglias biologism för att se att hon har en poäng. Vi lever på många sätt i en kultur som gjort rent bord med det som Connell kallar hegemonisk maskulinitet. I barnomsorg, skola och kulturen i största allmänhet förordas feminint kodade förmågor och egenskaper, medan det som kategoriserats som maskulina diton förkastas. En skolgosse får i normkritisk anda lära sig att skämmas över könsstereotypa preferenser – om den lille pojken växer upp i upplyst medelklass vill säga, och går i skola i ett välbärgat område. Pojken som växer upp i en annan typ av kontext, som våra svenska utanförskapsområden, ställs inför en form av hypermaskulinitet, där våld och hårdhet upphöjts till ideal. Båda rustas dåligt för att självständigt hantera liv och relationer till andra män och kvinnor.
De sätter sina liv på spel, för något större.
Det vi ser, både till vänster och höger, är försök att omförhandla genuskontraktet, utan att göra för stor förlustaffär. Medan de på vänsterflanken okritiskt inkorporerar föraktet för traditionell maskulinitet, tar den andra flanken plats med flabbigt banala medel. Minns dock att svinhugg alltid går igen. Vi menar att många män har gått vilse mellan dessa ytterligheter - och varken Connells maskulinitetsteorier eller Robert Blys vildman ger svar på frågan vilket håll han nu bör gå åt.
I skuggan av det fasansfulla krig som rasar i Ukraina ser vi en annan typ av maskulinitet, en manlighet som med självklarhet orienterar sig med hjälp av de klassiska dygderna. I stället för självupptagenhet eller ömklighet, ser vi män som tar ansvar, som värnar de utsatta och svaga och som ser till andras behov före sina egna. De sätter sina liv på spel, för något större. Det är beundransvärd tapperhet, och långt ifrån grottmän, navelluddsanalyser eller den teorimarinad som dränker svensk kulturdebatt. Så, käre man - nästa gång du känner ett obetvingligt behov av att antingen piska dig själv och sedan berätta om det, eller hånskratta åt andra, fråga dig själv: ”Vad skulle president Zelenskyj göra?”
Av Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn
Ann Heberlein är teologie doktor i etik och Anna-Karin Wyndhamn är filosofie doktor pedagogiskt arbete. Tillsammans driver skribenterna podcasten Söndagsskolan.
Lägg ut: ”Kriget inifrån”
https://embed.radioplay.io?id=114106&country_iso=seMEDIEPODD. Magnus Falkehed om historien som skrivs i Kiev. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar dråpet som tvingar UG att följa upp Lena Sundströms reportage och Jan Helin som middagssällskap.