Det här är en strålande strut gott och blandat

RECENSION. Nu svävar väl Suzanne Brøgger och hennes ”Med egen hand” över all småttighet, men jag kan inte låta bli att inleda med att den svenska litteraturkritiken är under attack så där vart femte år. För grund, för krånglig, för lite förekommande, för jagcentrerad, för personlig eller privat, för språkmaterialistiskt eller för metafordyrkande, för mycket bäst just nu-listor … ja, kanske det.

Men nog har de stora tidningarnas kultursidor alltför mycket hängivit sig till populärkultur, influerare och diffust politisk kulturdebatt till förfång för basuppdraget: en någorlunda beläst bedömning av betydelsefulla eller roliga konstnärliga verk. Blandat med en eller annan väl formulerad nedsabling av bedrövliga bästsäljare.

I vilket fall som helst är det svårt att förhålla sig till gamla idoler som Suzanne Brøgger, här i mycket god översättning av Nina Wähä. I handen ger oss Brøgger nu ut en strålande strut med gott och blandat. Några titlar: ”Hyr en familj”, ”Parförhållanden”, ”Frigjordhetens förvandling”, ”Mellan kärlekens eros och agape”, ”Kvinnor med vingar”. Det låter väl lovande? Svar ja. De flesta förväntningar infrias.

Suzanne Preis Brøgger Zeruneith skriver nu inte bara om sig själv och sina inre och yttre resor under ett långt liv, snart 77 år gammal. Hon skulpterar fram diverse originella och frifräsande fruntimmer ur såväl sin egen bak- och urgrund som andras. Med sin elegant skuttande stilistik och språkkänsla. Bland annat är ju Brøgger en av få stora författare som kan använda utropstecken precis där det passar. Hon följer sin inre demon ”som sitter och spelar lyra i ryggraden”. Samtidigt som hon berättar om forna tiders demonstrationer och en alltmer demoniserande samtid som den ter sig i sociala medier. Under ”skärmens tidsålder”.

En del av samtidskritiken är ganska banal (hållbarhet, klimat, Greta Thunberg, de vanliga refrängerna). Men det är historiskt hänförande att läsa om Brøggers egna förebilder som Karen Blixen, Agnes Henningsen, Thit Jensen och Sigrid Undset.

Henningsen, vem? ”Den första erotiskt frigjorda kvinnan” och 1900-talsförfattare, tydligen både komplicerad, kokett och kvick. När denna vid en middag får en lapp under bordet med texten ”Vill ni detsamma som jag?” svarar hon ”Ja, men med en annan än er!”.  Och författaren Thit Jensen? En ”krigare som ville leva både ett totalt kvinnligt och ett totalt manligt liv samtidigt”.

Liv. Frihet. Att få anamma, pröva och avvisa skilda slags identiteter, förhållanden och förhållningssätt. Därmed kärlek.

Så ingenting förefaller sig nu naturligare än en intervju (genrerna kränger i boken) under rubriken ”Oavgjort” med Madame Nielsen, tidigare känd som Claus Beck-Nielsen – en identitet som hen lät begrava 2001.

Själv har jag läst, översatt, sett och träffat henom och kan knappt tänka mig en ljuvligare och modigare mittemellanvarelse. Ett multikonstnärligt väsen. ”Det du erbjuder är ju bilden av en icke-homosexuell feminiserad man.”, konstaterar Brøgger och ställer frågor om allt från kläder, uppträdanden, resor och vandringar i Mellanöstern. Något av åtskilligt som förenar dessa bägge äventyrerskor, andligen släkt med ett stort gäng historiska föregångerskor med beundransvärd tåga. Vi får nyskrivna repriser av Brøggers journalistiska gärningar, både som ung och gammal, i dessa områden.

Suzanne Brøgger berör även färskare ämnen som Metoo, influencers och vikten av privatliv. Ska hon säga, den litterära utvikningsflickan! Men hon går glatt i dialog med sig själv, sitt gamla jag. Hon skriver dock intet om trans, desto mera om transcendens. Hon frågar Madame Nielsen:

– Kan man bli kvinna på ett ögonblick?

– Inte på ett ögonblick, men många, som tillsammans skapar …

Skapar litteratur och konst, vill jag fylla i. Liv. Frihet. Att få anamma, pröva och avvisa skilda slags identiteter, förhållanden och förhållningssätt. Därmed kärlek. Utan bäst just nu-listor.

Tag denna klippbok, dessa spänstiga ”Mina vänner”-anteckningar och fantasier. För det är som vanligt en lustfylld lisa att läsa Brøgger. Och hon lär alltid kunna fräscha till sin kräm. Trots att hon tycks flörta med någon sorts gudstro, men det lämnar jag utan avseende. Tillhör väl hennes privatliv att lämna i fred. Amen och kram.

”Jag leder inte brunråttorna”

Chang Frick om drabbningen med Frida Boisen. Karin Olsson och Magnus Alselind också tar upp Anders Öfvergårds fall och SVT:s egen Fadde Darwich.