Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Det här är en sann journalistisk bedrift"

ORÄDD SKRIBENT. Negra Efendic´, reporter på Svenska Dagbladet, berättar rakt och ärligt om kriget i Bosnien och första tiden i Sverige. Foto: Sofia Runarsdotter
FOLKMORD. En bosnisk kvinna sörjer på kyrkogården i Potocari utanför Srebrenica, där den största massakern i Europa sedan andra världskriget ägde rum 1995. Foto: Darko Vojinovic / AP
"Jag var precis som du".

Valerie Kyeyune Backström läser "Jag var precis som du" – en genial flyktskildring av journalisten Negra Efendić.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

NEGRA EFENCDIC´

Jag var precis som du

Natur & Kultur, 285 s.

När jag öppnar "Jag var precis som du" är det med ganska lågt ställda förväntningar. Jag tänker att detta ska vara ytterligare en sådan där vittnesbok där en ”invandrare” ska intyga sin mänsklighet i hopp om att ”svensken” ska öppna upp sitt hjärta, vilket hen kanske gör. Oftast lika länge som Stefan Löfven.

Men jag har helt fel.

Ytligt sett följer den förvisso manualen: vi träffar först Negra Efendić som barn i dåvarande Jugoslavien, i byn Brezovo Polje. Livet ter sig idylliskt, hon ser fram emot att avlägga pionjärseden och fira Republikens dag, hon småskäms över mammans slarviga trädgård, hon leker med kompisar och hyser något slags känslor för en grannpojke.

I Jugoslavien har familjen en plats. Mamman jobbar på postkontoret och har således makt över den enda telefonen i området, som hon frikostigt erbjuder alla närsomhelst under dygnets timmar. Pappan är lärare, folk vet vilka de är, de är respekterade.

Så bryter kriget ut och allt förändras.

Ett filter över orden

Boken är uppdelad i tre: den första i barndomens Brezovo Polje under krigets fasor, fram tills att familjen till slut är återförenad och beslutar sig för att fly till Sverige. I del två följer livet här, det som bara skulle vara en kort paus tills kriget tagit slut, men som blir livslångt. De mer berättande kapitlen är varvade med TT-telegram.

I del tre händer så något unikt – Efendić återvänder till hembyn, ställer folk till svars, försöker få reda på hur den etniska resningen kunde gå till och genomföras av dem som tidigare var grannar och vänner. Det är en respektingivande föresats.

Språket är enkelt men effektivt, Efendić skriver på typisk journalistprosa utan onödiga utsmyckningar eller ordkonster, allting är utmätt, uttänkt, driver boken framåt.

Men den stora behållningen är formen! Formen är genial. Trots att större delen är en tillbakablick på 1990-talet, är texten uppbyggd så att man hela tiden tvingas genomföra läsningen med dagens situation som ett filter över orden.

En journalistisk bedrift

Här finns ingen onödig ängslighet, inget behov av att smickra eller ställa sig in. Efendić är krass, ärlig, orädd. Varje gång man som läsare vill hänge sig åt den nostalgi dagens som stängda gränser kan locka till, knäpper hon en på näsan.

De förment svala, opersonliga TT-texterna, med förslag på att dra in skolgång för asylsökande eller utsagor om de kostnader och påfrestningar för staten folk som precis överlevt ett folkmord tycktes utgöra, känns igen från i dag. Nazisterna som marscherar likaså, som trakasserar nyanlända eller håller skolkorridorer i skräck.

Det är en viktig bok, en välbehövlig bok, i ordets bästa bemärkelse. Genom att hela tiden inbjuda läsaren till att se dessa paralleller tvingar hon en att nyktra till, oavsett om man är en naiv drömmare eller nattsvart pessimist.

Dessutom är boken en nödvändig påminnelse om det största folkmordet i Europa sedan andra världskriget, ett folkmord som tilläts ske på grund av omvärldens flathet och där förbrytarna fortfarande går fria.

Det är en nyansrik bok, så mångbottnad, så akut. En sann journalistisk bedrift.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!