Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det här är den sanna sagan om papperslösa

Sami Said.Foto: ANNIKA AF KLERCKER / SCANPIX / NATUR OCH KULTUR
"Människan är den vackraste staden" är Sami Saids tredje roman.
MArtina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida.Foto: OLLE SPORRONG

Med sin nya roman närmar sig Sami Said storheten hos P O Enquist och Mare Kandre.

Martina Montelius läser en lysande språkexplosion om vår tid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Det första jag tänker om Sami Saids tredje roman “Människan är den vackraste staden” är att den är en ensam människas bok. Är jag påverkad av vad jag läst om Sami Said – att han är en som föredrar ensamhet? Eller av förra boken “Monomani”, som var en litterär eruption ur frivillig isolering? 

Nej, det är inte det. Det är ordkaskaderna. Jag känner igen dem. Det är sådana kaskader som förr eller senare störtar ut ur den som har lyssnat och lyssnat tills hjärnan är belamrad och hela rörsystemet spricker. 

Om den här boken vore skriven av en annan författare skulle den vara en så kallad “myllrande storstadsberättelse”. Huvudpersonen heter rentav San Francisco. Det är en berättelse om geografiska förflyttningar, gränskontroller, andrahandskontrakt med underliga kravspecifikationer och halvt bortvända ansikten i varje gathörn. 

Afrikas horn

Resan och ensamheten i folkmängden är som bekant välanvända, närmast slitna romanteman. Men hos Sami Said är det alltid språket som är den allvetande berättaren. De som inte riktigt gillar sådana böcker brukar kalla det för stream of consciousness, och egentligen mena att stilen överskuggar innehållet. Men det är inte sant. Det gäller bara att acceptera språkets inbjudan, låta det ta en med sig. Då visar berättelsen sina kort och blir tydlig som ett passfoto. 

Det här är den sanna sagan om människor utan papper. San Francisco, den unge mannen som rest från Afrikas horn ända till nordligaste Europa, går inte med på att inordna sig i det gigantiska gruppfoto han tillhör, av människor som inte borde ha kommit hit. 

 

Åh, att få vara en äkta nordeuropé, kanske jobba på försäkringsbolag och ha en fru, denna utopi.

 

Han är upptagen av att jaga de fönster där lamporna lyser klarast, av jakten på sin förälskade vän Manni, av att orientera sig in i och ut ur den stora stadens avvisande och sadistiskt lockande underland. Vi, alltså “vi”, som “har rätt” att leva i norra Europa, tar kanske för givet att San Franciscos största dröm i livet är att för evigt få vara en av “oss”, åh, att få vara en äkta nordeuropé, kanske jobba på försäkringsbolag och ha en fru, denna utopi. Men han är bara på genomresa. Allt som händer honom, alla de olycksfränder och studieobjekt som kommer i hans väg, är delar av ett tillfälligt avbrott. 

Eller också kommer resten av hans liv att vara ett tillfälligt avbrott, i väntan på en plats som vill ha honom, och som han vill ha. Och vad gör den som befinner sig i ett evigt tillfälligt avbrott? I den här boken dyker han djupare in i varje pixel av den myllrande testbild som är hans dagliga liv. 

 

LÄS MER – Martina Montelius: En fulländad debut om mödrar och döttrar 

Mare Kandre och P O Enquist

Föreställ er att James Joyce skulle återuppstå, och få i uppdrag att skriva en roman om Europas alltmer stängda gränser, om papperslöshet, om hur livet gestaltar sig för den som saknar möjlighet att planera framtiden bortom sitt senaste reklamutdelarjobb. 

Varje skeende beskrivs i närbild, ett andetag, en papperspåse med baguetter i, en sjukhusreception. Och överallt är frågorna insprängda, om hur man ska veta vad som är sant, om vem som egentligen är ens vän, om hur man byter sinnesstämning. Samtidigt pågår ett slags konkret äventyr, förstås, men stundtals tänker jag att det kanske mest är för syns skull. Viktigare är världen utanför, krigen, massförstörelsen som “vi”, vi som av födsel och ohejdad vana har störst rätt att leva, alltmer tycks vända oss ifrån. 

Man kan också säga: Sami Said har radat upp ingredienserna vänskap, existentiell kris, världspolitik, poesi, fascism, nyfattigdom, humor, trots och desperation och hällt dem i en litterär fruktpress. 

Resultatet är ännu ett kliv framåt i ett författarskap som börjar närma sig Mare Kandres eller P O Enquists dovt kvillrande tassemarker. 

 

 

LÄS MER – Martina Montelius om Mare Kandres efterlämnade skrifter: När jag dör ska ni bränna mina papper

 

 

ROMAN

SAMI SAID

Människan är den vackraste staden 

Natur & Kultur, 367 s.

 

Martina Montelius är teaterchef, författare och dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste verk är ljudboksromanen "Stackars Birger".

 

LYSSNA – Här är det senaste avsnittet av podcasten Lunch med Montelius