Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Det handlar inte om genus utan om kön

Foto: OLLE SPORRONG
Foto: AP

Vad finns det att vara rädd för, egentligen? undrade Rebecca Selberg med anledning av regeringens förslag om en ny könstillhörighetslag.

Helena Granström känner en tilltagande frustration och ger en slutreplik i debatten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SLUTREPLIK. Bland alla de saker i mitt resonemang som Rebecca Selberg tycks ha missförstått, låt oss börja med den som har med min sinnesstämning att göra, när nu känslan ändå innehar en så central roll i denna debatt. Det som Selberg diagnosticerar som min ”svåra oro” är nämligen i själva verket ingenting annat än en tilltagande frustration över en påfallande ohederlig och undanglidande argumentation. 

Jag skrev min senaste text inte som Selberg påstår för att hävda ståndpunkten att transpersoner, givet att genus är socialt konstruerat, borde ”kunna sluta vara trans, eller i alla fall vara lite mindre extrema”. Jag skrev den för att ifrågasätta vinsterna av att vi som samhälle väljer att omfatta en syn på kön som någonting som inte har någonting alls med den fysiska kroppen att göra. Selberg lägger ut texten om hur genus utgör ett hybridfenomen som formas såväl av den kroppsliga som sociala verkligheten – det tror jag säkert är en alldeles riktig beskrivning, men lagförslaget som utgjorde grundimpuls för min text handlar inte om genus, utan om kön, och gör alltså gällande att det senare är något som avgörs av individens känsla och ingenting annat. 

Detta har, som Selberg mycket riktigt påpekar, ingenting med könskorrigerande kirurgi att göra – faktum är att det inte heller har något specifikt med trans att göra, utan med hur vi förstår begreppet kön generellt. Vad skulle hända om vi istället lät detta lilla ord förbli en neutral beskrivning av en människas reproduktiva organ, en som inte behövde knytas till något annat än just fysiologiska särdrag, sådana som kan vara av vikt inte bara i samband med fortplantning utan till exempel vid behandling av hjärtinfarkt? Skulle det hindra någon att definiera och gestalta sitt genus som han, hon, hen vill? Skulle det hindra någon från att känna sig på ett specifikt sätt, och sträva efter att forma sitt liv och sina relationer därefter? Eller skulle det kanske rentav kunna bespara oss denna tröttsamma kvasidebatt? 

Jag hävdar med andra ord inte som Selberg påstår att det som är socialt konstruerat ”borde kunna väljas bort eller väljas lite mindre”. Men jag tror att för att vi – både som samhälle och som individer – ska kunna förhålla oss klarögt till de sociala normer som formar oss, är det en fördel om vi inte har en lagstiftning som framställer dem som essentiella. 

Kanske säger detta någonting om hur långt tanken ”ditt kön är det du känner dig som” kan drivas utan att bli absurd.

Avslutningsvis liknar Selberg könsbekräftande behandling vid den rekonstruktiva kirurgi som erbjuds kvinnliga bröstcanceröverlevare, och menar att de båda ingreppen på likartade sätt kan sägas bekräfta en socialt konstruerad stereotyp – men trots det ofta är helt oundgängliga för individen. Att det faktum att kvinnor har bröst primärt är en social konstruktion kan ifrågasättas, men låt oss i alla fall stanna upp vid det exemplet, eftersom det visar på ännu en otydlighet i den bild av kön som Selberg förespråkar. 

En person som är född som man men önskar leva som kvinna kan erbjudas en vårdsubventionerad bröstförstoring som del av sin könstransition – medan en biologisk kvinna som lider av sina obefintliga, små eller fula bröst inte erbjuds någonting. Varför? Uppenbarligen handlar det inte om hur hon känner sig, och inte heller om storleken på hennes byst – som, precis som Selberg noterade i ett tidigare inlägg, med tanke på naturliga variationer inom könen mycket väl kan vara mindre än vissa mäns. Vad det handlar om är hennes biologiska könstillhörighet. Kanske säger detta någonting om hur långt tanken ”ditt kön är det du känner dig som” kan drivas utan att bli absurd.



Helena Granström är författare, fysiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



”Risken att dö hade varit större i ett annat land”

KULTURKRIGET. Är det rimligt att än en gång anpassa det vardagliga samhällslivet efter covid-19? Skulle inte vaccinen rädda oss? Det diskuterar journalisterna och författarna Johan Anderberg och Lisa Bjurwald i nya avsnittet av ”Kulturkriget”.