Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det gör ont

AVSTÄNGD. Vi är inte längre förmögna att hantera det själsliga tvivel som följer med äkta passion. Målning av Fernand Khnopff.

Den moderna människan sätter större förhoppningar till sina relationer än vad tidigare generationer gjorde.

Isabelle Ståhl har läst boken som förklarar varför olycklig kärlek är mer smärtsam än någonsin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I relationsspalter och populärpsykologi beskrivs överdriven kärlekssorg som ett misslyckat kemiskt experiment eller ett symtom på psykisk omognad, något som kan botas med ökad självkännedom. En populär tes är att kvinnor söker sig till distanserade män för att bearbeta olösta barndomstrauman. Detta är en missuppfattning, menar den israeliska sociologen Eva Illouz, som har skrivit en fascinerande analys av kärleken i senmoderniteten.

I filmer och romaner sägs det att kärleken är en tidlös känsla och att det alltid har varit lika svårt att vara olyckligt förälskad. Illouz håller inte med: det gör betydligt ondare i dag än på 1600-talet.

Detta har flera anledningar. En av dem är moderna människors brist på "ontologisk trygghet". Detta spännande begrepp användes av den existentiella psykiatrikern R D Laing på 1970-talet för att beteckna en grundläggande känsla av att känna sig verklig som person. Illouz tänker sig att förmoderna människor gifte sig av ekonomiska skäl och sociala konventioner, medan vi i dag gör det för att förverkliga oss själva och erhålla en varaktig känsla av att vara unika och värdefulla. Och visst är det en känsla som blivit allt mer sällsynt i en tid då det ekonomistiska utbytbarhetstänkandet genomsyrar alla livets områden. Man är vad man gör, och det man gör är sällan det samma som i går.

 

Jag har flyttat hemifrån, glidit runt mellan vikariat och frilansuppdrag, studerat fem år på universitetet och rest genom världen, ändå känns det som att jag aldrig blir lika vuxen som mina föräldrar, aldrig lika etablerad som en autentisk, beständig person.

Illouz menar att det är därför vi i dag projicerar så mycket förhoppningar och drömmar på kärleksrelationen: den ska bekräfta jaget som något stabilt och beständigt.

Detta leder till idel besvikelser. Dejtingsajternas algoritmbaserade urvalsmekanismer gör det möjligt att hela tiden hitta något lämpligare, personligare, mer skräddarsytt alternativ. Ett jag som är under ständig omförhandling kan aldrig ge några löften. I morgon är man förmodligen en helt annan person med nya känslor. För att uppnå ett högt marknadsvärde måste man ge sken av att vara självständig och distanserad, något som särskilt kvinnor med sitt smala reproduktionsfönster upplever stressande.

Under 1800-talet var maskulinitet synonym med känslomässig stabilitet och förmågan att hålla löften. I dag uttrycks den i stället genom distans, autonomi och flyktighet. Eftersom mäns sociala status i dag beror på deras ekonomiska makt och yrkesmässiga framgångar snarare än på deras roll som familjens överhuvud strävar de efter oavhängighet i relationer. Den kontroll män tidigare hade i hushållet har de överfört till sexualitetens område - det har blivit den yta där de kan uttrycka auktoritet och autonomi.

Men dessa sociala faktorer bortser populärlitteraturen och psykologin helt ifrån. Medan sociologin ser beroende som en oundviklig konsekvens av vår sociala natur, ser terapeuterna det som något närmast patologiskt att bli handlöst beroende av någon. Psykologin postulerar att den som väljer "emotionellt otillgängliga" partners har en känslomässig omognad eller ett olöst trauma som kan botas genom självkännedom och att man "lär sig älska sig själv", som det ofta heter i magasinens relationsspalter. Skulden läggs på jaget och på "kvinnor som älskar för mycket".

Böcker som "The secret" skuldbelägger kvinnor för att agera på det sätt som samhället har uppfostrat dem till. De uppmanas att härma ett manligt beteende för att ha en chans att bli älskade, och intala sig att känslomässig hunger aldrig kan matas av andra. Relationshandböckerna när en dröm om resiliens och oavhängighet. De avkräver individer något de inte kan skapa ensamma.

 

Under 1600-talet ansågs olycklig kärlek upphöja och intensifiera jaget. Det aristokratiska lidandeidealet var sammanflätat med kristna tankar om själens rening. Ännu på 1800-talet fanns en tanke om att kärleken till sin natur innebar en strävan efter självförbrännande och sammansmältning. Lord Byron upphöjde kärlekslidandet som en förädlande, positiv kraft. Psykologin betraktar längtan efter att bero på och uppgå i någon annan som något svagt och defekt som kan botas genom terapi, menar Illouz.

I dag har vi utvecklat så starka strategier för att hantera den sårbarhet och utbytbarhet som relationer innebär att vi helt förlorat förmågan att uppleva den passion, det tvivel och den osäkerhet som är en ovillkorlig del av kärlek.

På 1820-talet skrev Friedrich Schlegel att kärleken är ironisk eftersom den ger en känsla av oändlighet som står i stark kontrast till hur flyktig den ofta är. Kanske har den tanken aldrig varit sannare än i dag.

 

 Isabelle Ståhl