Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det går så fort för en människa att dö

Kristina Lugn blev 71 år gammal.Foto: MAGNUS HALLGREN / DN TT NYHETSBYRÅN
Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren

För två veckor sedan dog den folkkära poeten Kristina Lugn.
Martina Montelius står mitt i sorgen av en offentlig förälder.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. I sin bok ”Underground” från 1997 skriver Haruki Murakami om sarinattacken i Tokyos tunnelbana 1995. Attackens offer berättar för Murakami om hur de fick svårt att andas, men ändå fortsatte röra sig framåt, tills det inte längre gick. Det är åratal sedan jag läste den boken, men slingor av de drabbades berättelser infiltrerar likt vilsegången cigarettrök mina hjärnvindlingar när jag ser mig omkring i min nya livssituation. 

Jag har inte sovit en hel natt på drygt två veckor. Min hjärna tycks reagera som de sarinförgiftades hjärnor. Den beordrar kroppen att fortsätta gå. Och jag hinner med mycket. Begravningen är redan planerad. Ni får inte veta när och var den blir. 

Men ändå: det måste sägas att personer med döda anhöriga är väldigt kompetenta, rent praktiskt. Det är kanske meningen med den här underliga eftersläpningen: de som verkligen har förlorat någon måste ta hand om allt, som det heter, innan de får börja sätta sig in i vad de egentligen har råkat ut för. 

Vid det laget har många andra hunnit dö. Sådana som inte var mina anhöriga. Alla blommor har vissnat för länge sedan. Kvinnan på Fonus har flera nya ärenden i gång. Massmediernas vagabonderande bårlärkor ger begreppet ”flyttfågel” en ny innebörd. 

Min gard är numera försedd med rörelsedetektorer, taggtråd och elektricitet.

När tiden är mogen för mig att reagera på det som hänt mig kommer jag att vara utanför den just nu aktuella fresken av påståenden och teorier om den som är borta. Jag menar inte att det är fel. Ingen gör något fel. Jo, den vilt främmande kvinna som mejlade mig och frågade om man kunde göra en ”konstinstallation” av bilder föreställande min döda mors hem, ”förutsatt att inget hinner ändras eller flyttas” innan bilderna ska tas. ”Det skulle nog beröra många på djupet”. 

De som bara dagar efter dödens inträde flabbade på Facebook om det som varit svårast i vårt liv.

Prästen som skrev och berättade vad hennes dikter betydde för honom när han gick igenom en skilsmässa 2003. Han skadade mig. Jag blev rädd. För det är något med vissa yrkesgrupper som gör att åtminstone jag tenderar att sänka garden i deras närvaro. 

Min gard är numera försedd med rörelsedetektorer, taggtråd och elektricitet. Det gick fort. 

Det går så fort för alla att komma överens om att någon är död på riktigt. I samma ögonblick som dödsfallet konstateras startar en smash and grab-kupp, och en sekund senare är spåren efter den rivstartade bilens däck allt som finns kvar. I de spåren ligger jag. Och vet fortfarande inte vad det är jag är med om. Vad är det jag är med om? 

Om ni inte kan sova: sätt er i en solkatt på golvet och gör ingenting.

”Den första sommardagen var dagen då döden kom”, skulle jag skriva om jag vore någon annan. Men jag är inte någon annan. Jag är inte alla andra vars vänner och familjemedlemmar just nu dör och dör. Jag vet inte vad de går igenom, och jag vet absolut ingenting om vad deras anhöriga tänkte, kände eller ville innan de dog. 

Till alla som är i chock, till alla med hjärnor som gallsrikande springer bort från en akut verklighet som inte är möjlig att begripa, till alla som får dåligt samvete när de försöker freda sig från tant Rutan som de vet att deras anhörige hatade, eller unge herr Muntergök som vill dela med sig av sitt blogginlägg om den anhöriges personlighet som han inte visste något om, till alla er vill jag säga: har ni minsta möjlighet, försök sova. Om ni inte kan sova: sätt er i en solkatt på golvet och gör ingenting. Eller vad ni nu får för impuls som inte är farlig för er. 

Förr eller senare måste ni igenom detta. Men inte i dag. 

 

Martina Montelius är teaterdirektör, dramatiker och författare samt medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är romanen ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.