"Det går inte att äga en katt, inte helt och fullt"

Bild av Julia Lindemalm ur nyutkomna boken "Katt people".
Foto: Julia Lindemalm
Bild av Julia Lindemalm ur nyutkomna boken "Katt people".
Foto: Julia Lindemalm

Katten har alltid gäckat och lockat människan.

Annina Rabe skriver om en kärlek där matte och husse är i ständigt underläge.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Varje kväll i köket satt han och tittade på mig. Från sin upphöjda position ovanpå kylskåpet hade han fullständig kontroll över allt jag gjorde, minsta rörelse registrerades. Det var något majestätiskt över honom där han satt; med en självklarhet som bara en katt kan uppvisa signalerade han detta kök var hans, att jag var hans, och hela världen - som bestod av just det här köket - var hans.

Han betraktade mig oupphörligt och outgrundligt. Jag blev aldrig klok på om hans blick utstrålade kärlek eller förakt (eller kanske bara hunger efter den mat jag höll på att laga) men ibland när jag närmade mig honom där uppe på hans tron kunde han nådigt kliva ner från sin plats på kylskåpet och lägga sig som en boa över mina axlar. Han spann. När jag såg på honom smalnade ofta hans blick; enligt kattpsykologerna ett tydligt tecken på tillit och tillgivenhet, ja, kanske rentav kärlek. Nog måste han ha älskat mig lite i alla fall?

Kärleken till Caesar

En sak är jag säker på i alla fall och det är att jag älskade honom. Intensivt och hårt och smärtsamt. På samma sätt som jag nu sörjer honom; han gick ett fasansfullt öde till mötes några år senare och jag slits fortfarande sönder inombords varje gång jag tänker på det. Och tänker på det gör jag varje dag.

Den hårda kärleken är den svåraste, men förstås just därför också ofta den starkaste. Kattkärleken är till naturen hård. Det är en kärlek där människan hela tiden är i underläge. Där man aldrig kan vara säker. Där föremålet för ens kärlek alltid kommer att ha hemligheter och drifter som är dolda för en.

Det är ingen tillfällighet att kattmänniskor ofta säger att de är ”ägda” av sina katter i stället för tvärtom. Det går inte att äga en katt, inte helt och fullt.

Jag hade älskat förut. Det var först och främst barndomskatten Micke som jag levde med under nästan hela min uppväxt. Och sen var det Tesslan. Och sen kom min andra kattperiod i livet – då var det Willie och Massimo och Eddie och Ragnhild Tigretina Magpie, och så Alfie och Leo och Buddy och Mouse och Bunnykitten och Filifjonka och många fler. Men kärleken till Caesar - eller Sneezy som jag kallade honom, eftersom han var så hemskt förkyld när han kom till oss som hemlös kattunge en kall och regnig kväll vid Adriatiska havet – den kärleken var inte som någon annan. Fast vilken kärlek är å andra sidan det?

Tryckt till elementet

Första natten satt han tryckt till elementet bredvid min säng och utstötte små förskräckta nysningar. Andra natten kom han upp till mig i sängen och rullade ihop sig mot min hals. Då var jag redan för länge sedan förlorad. Kärleken hade slagit till, plötsligt, starkt och obevekligt.

Varför just han? Vem kan någonsin svara på den frågan? Han var i och för sig en sällsynt vacker katt med ett uttrycksfullt ansikte, med ett slags… ja, ädel värdighet och ett lite, lite spotskt uttryck. Han påminde på något sätt om en klassisk filmstjärna från Rudolf Valentinos dagar. Men jag inser ju att de flesta bara skulle säga att han såg ut som en vanlig randig bondkatt.

Själv kunde jag särskilja varenda variation i hans päls, hans nos som var liksom lite curryfärgad, hans tydligt markerade mun. Hans uppsyn var både trotsig och lite sorgsen på samma gång. 

 Och när han var på det humöret kunde han vara våldsamt kärleksfull, medan han andra stunder ignorerade en och inte lät sig närmas. Att försöka tilltvinga sig kärlek eller ens lite kravlöst hångel av en katt är omöjligt, det vet alla som försökt. Allt måste ske på kattens villkor. Att älska en katt är att underkasta sig. Eller åtminstone acceptera den andras integritet och frihetskrav. Och där ligger, tror jag, en viktig del av komplexiteten i förhållandet mellan katt och människa.

Kattgudinnan Bastet

För vår relation till katten är intensiv, men också motsägelsefull. Genom historien har katter ömsom dyrkats och hatats. Man brukar säga att kattens kulturella historia inleds med den upphöjda egyptiska kattgudinnan Bastet, dotter till solguden Ra. Hon avbildades runt 3000 – 1500 före Kristus som en våldsam och krigisk lejongudinna, men i takt med att katten domesticerades, runt 1500 före Kristus, fick hon en mjukare framtoning.

Den mest kända Bastet är en kvinnokropp med katthuvud. Redan denna kattgudinna kan man se kontrasterna och ytterligheterna som präglar katten än i dag: hon var gudinna över elden, men också över hemmet och den gravida kvinnan.

Hon var även soluppgångens, dansens och glädjens gudinna. Bastet ansågs vara lugn och foglig, men hon hade också en aggressiv och farlig sida som levde kvar från den tid då hon var en lejongudinna. Den framkommer till exempel i skildringar av krigsslag där Bastet skoningslöst har ihjäl sina motståndare.

Hemligt liv på nätterna

Det hemkära och det krigiska i en och samma lilla kropp. I den mjuka pälsen, mellan de mest bedårande rosa trampdynor, döljs sylvassa klor även på den näpnaste lilla kattunge. På några sekunder – inte sällan händer det om natten - kan den spinnande pälsbollen som ligger hoprullad i soffhörnet förvandlas till en skoningslös jägare som inte bara nöjer sig med att ha ihjäl sitt offer, utan gärna plågar det lite först. Även den mest domesticerade hemmakatt har en krigare inom sig som när som helst kan väckas till liv.

Katter som har möjlighet att gå ut lever ett helt annat hemligt liv på nätterna. Det finns urkrafter kvar som aldrig går att avla eller dressera bort. Spåren av dem ser vi när vi leker med våra katter; smygandet, den plötsliga och noga avvägda attacken.

I det antika Egypten fick katten helighetsstatus och dyrkades så till den grad att det ledde till dödsstraff att ha ihjäl en katt. Att drömma om en katt på natten var ett tecken på att man skulle nå framgång och en lyckad skörd. Kvinnor sminkade sig som katter och bar kattsmycken, allt för att tillbe kattgudinnan. För övrigt inte alldeles olikt den kattkult som råder på internet i dag.

Påven Gregorius IX 

Men kattens historia präglas också av intensivt hat. Mycket av det kan man skylla på katolska kyrkan. År 1233 deklarerade den dåvarande påven Gregorius IX att katten var en inkarnation av Djävulen. Därefter vidtog en veritabel förföljelse av både katter och kattmänniskor som pågick under många år. Människor som hade katter torterades och brändes på bål för häxeri. Katter dödades i mängder över hela Europa, troligtvis för att man visste att den som hade katt ansågs stå i förbindelse med djävulen. Inte blev det bättre av att man under en period felaktigt trodde att katter bidrog till att sprida pestsmittan.

Men det är inte bara katolikerna som varit ute efter katter. Genom tiderna har katter torterats och dödats av olika långsökta anledningar. Den gamla föreställningen om att katter stod i förbindelse med djävulen har varit seglivad. Några historiskt kända exempel: Vid kröningen av den engelska drottningen Elizabeth den första 1558 brände man upp en levande katt som en ”del av festligheterna”. När en grupp hantverksarbetare i 1700-talets Paris skulle visa sitt missnöje med sina arbetsgivare gjorde de det genom att genomföra en massaker på grannskapets katter. Om det kan man läsa i idéhistorikern Robert Darntons klassiska och för en kattälskare djupt obehagliga verk ”Den stora kattmassakern”. Och fortfarande utsätts mängder av katter för medveten misshandel och tortyr, i högre grad än hundar. Det sägs till exempel att massmördare ofta använder katter för att ”öva sig” innan de ger sig på mänskliga offer. I skönlitteraturen förekommer många exempel på katttortyr.

Bild av Julia Lindemalm ur nyutkomna boken "Katt people".
Foto: Julia Lindemalm

Hundar misshandlas förstås de också, men inte alls i samma utsträckning som katter, och aldrig har väl hundmisshandel setts som en del av någon kulturhistoria. Varför känner så många ett behov av att bekämpa katten? Kanske har det med graden av anpassning att göra. Hunden har alltid ansetts stå på människans sida; men så är den också sedan årtusenden framavlad för att tjäna oss. Katten har sökt sig till människan själv, och domesticerat sig helt på sina egna villkor – vilket innebär att den fortfarande bara är delvis domesticerad.

Författaren William S. Burroughs

Framavlande av olika kattraser, på det sätt som sker med hundraser, har inte skett mer än i ca 150 år. Författaren William S. Burroughs har skrivit om katter: ”Katten erbjuder inga tjänster. Den erbjuder sig själv.” Även huskatten har en otämjd och vild sida. Vi har aldrig kunnat vara riktigt säkra på att katten står på vår sida; den gör det så länge den har lust, och ibland inte alls.

Att komma hem till en hund är att översköljas av flåsande entusiasm och kärlek medan katten, om vi har tur, på sin höjd stryker sig kring våra ben. I många fall bevärdigar den oss knappt med en blick innan den glider i väg någon annanstans, svansen i vädret. 

 Andra stunder kan den vara intensivt uppmärksamhetskrävande; t ex när den till varje pris ska lägga sig över tidningen vi läser eller tangentbordet vi arbetar vid.

Vad tänkte han på, Sneezy, där han satt på sin kylskåpstron? Bara på maten jag lagade som han visste att han snart skulle få smaka av? Eller tittade han på mig och kände tillit och trygghet? Att ”det här är en människa jag kan tänka mig att vara med”? Äsch, katter kan ju inte tänka. I alla fall inte som vi människor. Och det är en vag tröst när jag tänker på vad han fick gå igenom innan sin död. Att han i alla fall inte kunde reflektera över det som hände. Det kan däremot jag. Det river och sliter i mig fortfarande flera år senare, är fullständigt outhärdligt att tänka på, jag kan knappt skriva om det nu heller.

All kärlek förutsätter någon form av sorg. All sorg förutsätter kärlek. Kattsorgen är en av de svåraste. Liksom kattkärleken är en av de starkaste.

Klösmärken med ömhet

En kattunge kan jama på minst nio olika sätt. Katten jamar bara när den kommunicerar med människan. Det finns lika många olika sätt att spinna på som det finns katter. Ingen kärlek är den andra lik. Men en kattmänniska vet exakt var på kattens huvud den tycker det är skönast att bli kliad. Hen vet hur det känns att bli gostrampad. Hen betraktar sina klösmärken med viss ömhet, för de är ju oftast tillkomna under kärleksfull lek.

Hen väntar alltid på den lätta friktionen. Den när katten hoppar upp i sängen och, om det vill sig väl, lägger sig tillrätta och rullar ihop sig alldeles intill.


Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursidor. Texten är ett kortat utdrag ur Julia Lindemalms och Annina Rabes nyutgivna bok "Katt people". Här finns mer information om boken.