Det går helt enkelt inte att fantisera ihop det här

TEATER | RECENSION. Det första som händer i "Det nya riket" på Malmö dockteater är att vi får tjuvlyssna på en lätt parodisk terapisession. Klienten är dockan Tove, döpt efter dramatikern och skådespelaren Tove Olsson. Sedan är den i gång, denna dokumentära teater, där ett tiotal handhållna dockor delar med sig av sina liv på en liten källarscen, där all rekvisita byggts i bäbisstorlek.

Samtliga karaktärer är baserade på verkliga personer, med verkliga berättelser, vilka på något vis kretsar kring migration, moral och medmänsklighet. Replikerna bygger på autentiska samtal, inspelade öppet eller i smyg.

LÄS MER – Sara Berg ser "Skvalpet" på Malmö dockteater

Vad är poängen med dockor då? Just här kanske att de så tydligt är marionetter i ett samhälle som tror på regler och lagar och sällan accepterar undantag. Och med pjäsen? Mest av allt är den en terapeutisk resa genom en värld som vi har alldeles för lite kontroll över, men som vi gör vårt bästa för att förbättra.

Givetvis är det de allvarliga delarna som berör mest. Deportationen av den afghanska flyktingpojken Ali, neurokirurgen Ammar som förlorade hela sin familj i båtolyckan utanför Lampedusa och medborgarmötet angående byggandet av bostäder för personer som fått uppehållstillstånd.

Rasistiska undertoner

Det sistnämnda är även det enda tillfälle där dockorna får en paus och de tre skådespelarna, utöver Tove Olsson även Martin Pareto och Jonatan Rodriguez, förvandlas till en kommunpanel som gör sitt bästa för att lugna oroade grannar som kastar ur sig frågor med rasistiska undertoner.

Och det är väl just för att allting faktiskt är äkta och på riktigt som det känns. Som när Migrationsverkets handläggare Emilia sitter vid sitt dockskrivbord och jämför uppehållstillstånd kontra avslag med att välja mellan apelsin- och äppeljuice. You can't make this shit up.

LÄS MER – Sara Berg ser "Golen" på Malmö dockteater

När det en dryg timme in i föreställningen är dags för paus, inser jag att jag fortfarande inte riktigt vet vad den handlar om. Det finns dock ett par övergripande teman, som så småningom visar sig ringa in den episodiska berättelsen.

Det ena är Toves rädsla för vatten med tillhörande kbt-behandling, det andra är flyktingar. Men i övrigt är denna samtidsskildring lika spretig som det riktiga livet, lika allvarlig och banal.

Sara Berg är kritiker på Expressens och Kvällspostens kultursida.