Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det finns stora brister i svenskars ord om kärlek

Foto: MAGNUS ANDERSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Kärlek är inte kärlek om den inte förenas med handlingar och uppoffringar. 

Joel Halldorf skriver i Expressen Kulturs sommarserie om kärlek i coronans tid. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. Har vi bara kärlek löser sig allt, brukar vi säga. Beatles sjunger det till och med: All you need is love. Därför ordnar vi kärleksmanifestationer för migranter och mot terrorism, som om svårigheterna kan besegras med sympatiyttringar. 

Men corona-pandemin är inte bara en brutal attack mot vårt immunsystem, utan också en obarmhärtig sanningssägare. Den avslöjar våra svagheter varhelst den drar fram: USA:s sjukvårdssystem, den svenska äldrevården, ett EU utan solidaritet. 

Men också bristerna i det svenska talet om kärlek. 

För det har blivit så att vi numera kallar allt från känslorus till en vag känsla av sympati för kärlek. Melodifestivalen har förvandlats till en ändlös kärlekskavalkad, där alla – från Loreen till Samir & Victor – ropar ut sitt ”jag älskar er” till publiken; särskilt om de röstas in i finalen. 

På sociala medier intygar influencers att de älskar, verkligen älskar, sina följare. Bianca Ingrosso ger exempel på hur det brukar låta: ”Jag älskar er så fruktansvärt mycket och ni betyder så sjukt mycket för mig” hälsar hon till sina hundratusentals fans i en Youtube-video, och på sin blogg skriver hon: ”Jag älskar er mer än vad ni nånsin kan förstå. Ni betyder ALLT för mig”. 

Viktor & Samir i svenska fotbollslandslagets mundering.Foto: OLLE SPORRONG

Men detta är inte kärlek, hur sympatiskt det än låter. För kärleken kan inte vara anonym och abstrakt, den måste vara konkret och personlig. Det måste finnas en möjlighet att sätta handling bakom orden.  

Kärlek är i stället en sjuksköterska inpackad i kvävande skyddsutrustning, som sliter sig igenom ännu ett pass på IVA-avdelningen. Kärlek är att svettas medan man vänder ännu en patient, och att gråta bakom skyddsvisir för dem som slutat andas. Kärleken är läkare, städare och alla andra som med risk för liv och hälsa vårdar dem som hamnat i virusets grepp. 

Allt bär de, allt hoppas de, allt uthärdar de. 

Ord är bara kärlek om de förenas med handling och uppoffringar. Och för att kunna göra det måste det finnas en relation, en chans att mötas ansikte mot ansikte. Men vi lever i en tid då stororden tunnas ut. Vänskap reduceras till en vag koppling i ett digitalt nätverk. Solidaritet är en stödgala utan långsiktighet. Kärlek något man kan ropa ut från en scen. 

Och när orden nivelleras står vi och delar ut billig kärlek, vänskap och solidaritet. Vi hänger kvar vid ordens ytskikt, i stället för att utforska deras djup. Kanske inser vi det inte ens, för vi känner oss ju både kärleksfulla och humanistiska. Och är det ändå inte, säger vi, känslan som räknas? 

Vi behöver ett rikare språk så att vi kan skilja mellan kärlekens olika ansikten.

Men nej, för om jag säger mig ha kärlek, men inte är beredd till offer då är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal. Kärlek kräver handling och händer, inte bara passioner och hjärta. 

Vi behöver ett rikare språk så att vi kan skilja mellan kärlekens olika ansikten. Grekerna insåg detta, därför nöjde de sig inte med ett ord utan hade fyra. Philia för vänskapens kärlek, storge för kärleken inom familjen, eros för passionen och agape för den utgivande kärleken.

Mycket har skrivits om relationen mellan eros och agape, bland annat av den svenske teologen Anders Nygren. Han menade att den kristna kärleken var agape, medan eros var en syndig, självupptagen form av kärlek. Distinktionen speglar en misstänksamhet mot den eldiga passionen, en som tyvärr inte varit ovanligt i kyrkan – särskilt på våra nordliga beddgrader. 

Men det är en onödig polarisering, för i Bibeln är Guds kärlek både självutgivande och passionerad. ”Gud är agape”, skriver Johannes, medan eros lyser klarast i Höga Visan. I denna bröllopssång, som både judar och kristna läst som ett kärleksbrev från Gud, pulserar Guds eros likt en lavaström. Gud sjunger till människan: ”Din mun är som det finaste vin, som flödar över i min och fuktar läppar och tänder.”

Den tyska filosofen Friedrich Nietzsche.Foto: OKÄND

Därför kan målet för människans kärlek inte vara att agape ska ersätta eros, utan att förena passionens eros med självutgivelsens agape. 

Om kyrkan negligerat eros, så har tendensen i det moderna samhället varit att tona ner agape. Nietzsche hävdade att den kristna förkärleken för agape förstörde kärleken. Eros var ju livets urkraft och den borde tillåtas flöda fritt. Att försöka förena den med moral var, menade han, att göra våld på livet själv. 

Men om agape utan eros är sval och oengagerad, så gör eros utan agape oss självupptagna. Eros allena får oss att göra människor till medel snarare än mål. Vi älskar inte personen, utan vad hon ger oss. Den kärleken fungerar i lust men knappast i nöd. Den räcker inte när vår älskade inte längre levererar, utan blir någon som skulle behöva vårt stöd och våra uppoffringar. 

Kärlekens fulla form är föreningen av eros och agape. Passion och uppoffring, eller om man så vill själ och kropp. 

Låter det abstrakt och teoretiskt – många grekiska termer och svåra filosofiska avvägningar? Det finns då ett enklare sätt. Lyssna inte på Beatles och absolut inte på fagra löften från influencers. Men se på IVA-sköterskorna: De förhäver sig inte, de skrävlar sällan – men ingen har större kärlek än den som ger sitt allt för sina patienter. 

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”.