Det finns något religiöst över hennes syn på autism

Clara Törnvall.
Foto: Sofia Runarsdotter / Natur & Kultur
Ulrika Kärnborg.
Foto: OLLE SPORRONG

Clara Törnvall har rest tillbaka i litteraturhistorien och finner de avvikande kvinnorna, som hon spekulerar i om de alla är autister.

Ulrika Kärnborg saknar en del svar, men upptäcker hur boken uppfyller alla krav på en postkristen frälsningssaga.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Första gången jag stötte på ordet autism var tidigt 1990-tal. Då råkade jag läsa ”Autisterna” av Stig Larsson, den bok från 1979 som kickstartade den svenska postmodernismen. 

Jag minns romanen som en stum liten text om manlig kyla och identitetslöshet. Länge var det också så jag föreställde mig att människor som diagnosticerats med autism var: kalla och medvetet avstängda. Kylskåpspersonligheter, vilket faktiskt var vad mammor till autistiska pojkar kallades när de av okunniga psykiatriker pekades ut som dysfunktionella föräldrar.

På den tiden trodde man att autism var ett tillstånd bara för män, en pytteliten skara av särbegåvade typer som rabblade tågkataloger och såg ut som Dustin Hoffman i ”Rainman”. Filmen kom 1989 och gjorde att autism som begrepp slog igenom på bred front.

Men än i dag är den vuxna autistiska kvinnan en person som det är svårt att få grepp om. Hon är vår civilisations gäckande skugga. Om henne handlar den tankeväckande boken ”Autisterna” som journalisten Clara Törnvall har skrivit, säkert med en ironisk blinkning till Stig Larsson. 

Foto: Natur & Kultur

Med början i sin egen autismutredning gör Törnvall en resa tillbaka i historien och litteraturen och där hittar hon dem, de avvikande flickorna och kvinnorna. En Emily Dickinson som skriver svårtolkade dikter om ett hav som hon aldrig har sett, en Simone Weil som filosoferar om att hon älskar främlingen i sig själv, en vresig Doris Lessing som skiter i sitt Nobelpris, en Daryl Hannah som på film gärna spelar rollen som robot eller sjöjungfru. 

Alla är de, spekulerar Törnvall, autister.

För henne innebär diagnosen en lättnad. Hon slipper kämpa för den anpassning som är autistiska kvinnors förbannelse. De blir ofta väldigt duktiga på att maskera sina tillkortakommanden eftersom flickor från tidig ålder tränas mer i socialt samspel än pojkar.

Äntligen kan hon vila. Som läsare gläds man med henne, vill göra high five. Törnvall krymper livet, får lättare att säga nej till saker hon tidigare tyckt att hon måste klara av. Nu kan hon köpa hemstädning och matkassar med medföljande recept utan att behöva känna sig så medelklassig. Barndomens utanförskap och den starka ångest hon gått och burit på får sin förklaring. För första gången tillåter hon sig att helt gå upp i sina specialintressen, med den hänsynslöshet mot andra som Törnvall beskriver som autistens glädje. Eller nåd. Nåd? 

Finns det inte en risk med att vi i så hög grad väljer att se alla mänskliga och samhälleliga svårigheter genom psykiatrins glasögon?

Vänta, det låter ju lite religiöst. Ja, när man tittar närmare upptäcker man att ”Autisterna” uppfyller alla krav man ställer på en postkristen frälsningssaga. Den formar sig till en klassisk berättelse om identitetsskapande, om att komma hem till sig själv. 

Vilket är vackert och trösterikt.

Men finns det inte en risk med att vi i så hög grad väljer att se alla mänskliga och samhälleliga svårigheter genom psykiatrins glasögon?

Idag, som mamma till ett barn med lätt autism, känner jag faktiskt mest oro över att det har gått inflation i diagnosen. Den hypas i populärkulturen på samma sätt som adhd och add för sju-åtta år sedan, och har blivit snudd på trendig. Vilket tyvärr har resulterat i att fem procent av tonårspojkarna i Stockholm får just nu får en autismdiagnos. 

Det finns fler och fler kritiska läkare, bland dem psykiatriprofessorn Christian Rück, som i boken ”Olyckliga i paradiset” menar att gränsen för diagnos har sänkts på ett sätt som är oacceptabelt. Autismexperten Christopher Gillberg säger i samma bok att den neuropsykiatriska utredningsverksamheten har ”spårat ut helt och hållet”. Diagnoser ställs för lättvindigt, vilket leder till att vården missar att de problem en individ har inte nödvändigtvis beror på de autistiska dragen. Vissa forskare menar till och med att om klyftan mellan dem med autism och dem utan fortsätter att minska i samma takt som nu, finns det om tio år ingen skillnad kvar.

Christian Rück beskriver en vän i 40-årsåldern som förvånande nog genomgår en autismutredning. Han är yrkesmässigt framgångsrik, har fru och barn och föreläser i hela världen. Någon hjälp av samhället behöver han tydligen inte så vad ser han för värde med få en diagnos? Vännen svarar att han alltid har känt sig annorlunda, att han inte passat in. Nu ser han fram emot att förstå vem han är, att hitta sin flock och få olika pusselbitar att falla på plats.

För om gränsen mellan ”sjukt” och ”friskt” suddas ut tillräckligt mycket är vi ju alla i någon bemärkelse sjuka.

Resonemanget påminner om det som förs av Törnvall. Precis som Rücks kompis verkar hon uppleva att diagnosen i sig är meningsskapande, även om den inte leder till någon särskild åtgärd. Kanske kan man se det som ett av vår civilisations stora framsteg att så många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar äntligen har fått diagnos. Samtidigt ligger det en uppenbar risk i att vi börjar sjukdomsklassa även små avvikelser från den krympande normaliteten. Många behöver kanske en diagnos för att skolan och arbetsplatserna inte är anpassade efter deras behov och förmågor. Vore det inte en bättre investering för samhället om vi skapade större flexibilitet där, i stället för att satsa på ännu fler utredningar?

För om gränsen mellan ”sjukt” och ”friskt” suddas ut tillräckligt mycket är vi ju alla i någon bemärkelse sjuka. Eller ska jag hellre skriva friska?

Vad händer då? Det är en fråga som jag tycker att Clara Törnvall borde ha gett sig tid att försöka besvara.


FACKLITTERATUR

CLARA TÖRNVALL

Autisterna. Om kvinnor på spektrat

Natur & Kultur, 211 s.


Ulrika Kärnborg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.



Strandhäll: ”Fortfarande det gamla kvinnohatet”

KULTURKRIGET. Om en knapp månad kan Magdalena Andersson (S) bli historisk som Sveriges första kvinnliga statsminister. Men är villkoren annorlunda för kvinnor i politiken? 

Skribenten Anna Björklund och tidigare socialminister Annika Strandhäll (S), numera ordförande i S-kvinnor, möttes i ”Kulturkriget” för ett samtal om kvinnor i politiken.